Flera hundra personer demonstrerade i Kinna i Marks kommun under lördagsförmiddagen mot homofobiskt hot och våld. Bakgrunden till demonstrationen är ett homosexuellt par som hotats upprepade gånger och senast fått sin bil vandaliserad och inristade könsord på lacken. 500 demonstranter på Mor Kerstins torg i en ort som Kinna är mycket stort och visar på en massiv opinion mot homofobi och hatbrott.
HBT-Socialisterna Väst
Som en del av landets radikalisering växer en socialistisk HBT-rörelse fram i Honduras som en del av den nationella motståndsfronten FNRP och Partido Libre. De har spelat en viktig del i motståndsrörelsen för att resa HBT- och jämställdhetsfrågan i kampen mot militärdiktatur sedan 2009 och nu efter fuskvalet 2013.
Hbt-personer får ständigt utstå hot och trakasserier från staten i Ukraina. I tisdags den 2 oktober röstade parlamentet i Ukraina för en lag som förbjuder spridning av ”homosexuell propaganda” med upp till fem års fängelse som straff.
Repressionen mot hbtq-personer hårdnar och den homofobiska regeringen måste en gång för alla avsättas.
Lagen mot ”hbt-propaganda” har tidigare införts i St Petersburg i Ryssland. Hbt-personer har under senare tid protesterat mot förtrycket i hela Östeuropa och politikerna i Ukraina ser detta som ett hot mot den härskande klassen. De valde därför att i tisdags även de införa lag som säger att bland annat demonstrationer och möten som talar för hbt-personers rättigheter ska stämplas som olagliga. Prideparaderna har också sedan lång tid tillbaka mötts av våldsamt motstånd från dels polis men även nazistiska och homofobiska krafter i samhället.
Det är inte bara Ukraina som i detta fall bryter mot de mänskliga rättigheterna. Även den svenska staten blundar för det förtryck hbt-personer tvingas utstå med i sin vardag i länder som till exempel Ukraina och Vitryssland. Sverige utvisar ständigt hbt-personer som i värsta fall riskerar sina liv om de tvingas tillbaka till hemlandet. Offensiv har i flertal tidigare nummer tagit upp fallet om Karyna och Irina, ett homosexuellt par som flydde till Sverige på grund av hotet och förföljelsen i Vitryssland men har fått avslag efter avslag på deras asylsökan. Att hbt-flyktingar utvisas från Sverige är lika mycket brott mot de mänskliga rättigheterna som den nya lagen i Ukraina.
Befolkningen i Ukraina är inte tysta, utan reser sig för sina rättigheter att till exempel ha en prideparad. Genom en massiv kampanj på arbetsplatser, skolor och bostadsområden finns möjligheter att backa på lagen. Kampen bör däremot även riktas mot hela den homofobiska förtryckarregeringen som genom heteronormen försöker hålla befolkningen i schack.
Det vi kan göra i Sverige och andra länder är att ha solidaritetsaktioner, men även ta kampen mot i detta fall Sveriges flyktingpolitik som ser till att skicka tillbaka hbt-personer till osäkerhet. Denna kamp bör tas på arbetsplatsen, på gator och torg, och mot den högerpolitik som upprätthåller den homofobiska och rasistiska flyktingpolitik.
Minela Mahmutovic
Hbt-flyktingars perspektiv kommer att tas upp på Asylkonferensen 6 oktober 12.00 i Hammarhörnan (Sandeslätt 27 i, Hammarkullen).
English Defence League, EDL, är ett rasistiskt huligannätverk med band till kriminella våldsorganisationer. De har gjort sig ett namn genom sina provokativa och våldsamma aktioner, där de i anslutning till fotbollsmatcher samlar huliganer och marscherar genom invandrartäta bostadsområden, inte sällan med vandalisering och regelrätta attacker och misshandel mot invandrare som följd.
Men EDL har också en fientlig inställning mot alla som de ser som ett hot mot sin splittringspolitik.
Inte bara organisationer och partier på den yttersta vänsterkanten utan också mot fackföreningsrörelsen. De har ställt sig som kapitalets försvarare genom att attackera strejkvaktskedjor, fackföreningslokaler och möten.
I november 2011 tvingades fackliga aktivister i Liverpool jaga bort tio rasistiska EDL-huliganer.
Rasisterna attackerade Unites och PCS regionala högkvarter. De båda fackföreningarnas medlemmar gick samman och försvarade kontoren och drev bort huliganerna.
Unite konstaterade senare att detta visar att EDL:s attacker mot fackföreningsrörelsen rör sig mot en fascistisk taktik.
Unite meddelade också att ”vi är stolta att stå upp mot rasism. Det är avgörande att fackföreningarna mobiliserar mot EDL”.
Detta bekräftar socialisternas syn, att det är arbetarrörelsens plikt att mobilisera sina styrkor för att bekämpa rasistiska organisationer.
EDL:s medlemmar består framförallt av unga våldsamma män. Deras enda gemensamma nämnare är våldet.
De har gjort islamofobin till en ideologi för att slå mot alla invandrargrupper oavsett tro och försöker nu bygga upp ett europeiskt rasistiskt våldsnätverk.
Den svenska motsvarigheten SDL har hittills varit en flopp, liksom DDL i Danmark o s v. Därför har EDL:s kringresande aktivister tagit sig an uppgiften att hjälpa de europeiska motsvarigheterna. Vad som stoppat dem är de stora massprotesterna som i Göteborg och Århus. EDL måste bemötas på samma sätt när de nu försöker etablera sig i Stockholm.
EDL och deras europeiska motsvarigheters nya taktik är att försöka utnyttja Pride för att nå uppmärksamhet och hetsa hbt-personer mot muslimer och islam. Men de flesta förstår att det bara är ett sätt att använda Pride som ett slagträ mot invandrare och flyktingar.
Avhoppade EDL-medlemmar vittnar om hur de misshandlats av andra medlemmar när de kommit ut med sin sexualitet.
Homofobin inom EDL är lika stark som rasismen och islamofobin.
EDL vill framställa sig som en massiv organisation som inte skyr några medel. Men de är små och isolerade, men våldsamma.
Hot, misshandel, vapenbrott och förberedelse till våld förknippas med denna grupp. Våld och misshandel hör till vanligheten när rasisterna i EDL håller sina marscher.
Men de har sällan möjlighet att bedriva något lokalt arbete utan är kringresande aktivister för att organisera utåtriktade aktioner i Europa, framförallt i England. Men även om EDL är små och isolerade bör de inte förlöjligas. För enskilda individer innebär de ett verkligt hot, och om de inte bekämpas kan de bli ett politiskt hot i framtiden för arbetarrörelsen.
En sådan organisation är det polisens ansvar att ta hand om, menar liberaler och pacifister.
Inget kan vara mer fel. Hbt-, asyl-och arbetarrörelsen kan bara lita på sin egen styrka och solidaritet.
Polisen har varken vilja eller möjlighet att stoppa rasisterna. Istället har polisens roll vid så gott som samtliga manifestationer stått till rasisternas skydd och förfogande, för att möjliggöra deras marscher när lokalbefolkningen gjort sitt bästa för att köra bort dem.
Vad som krävs för att stoppa EDL och deras gelikar är en offensiv antirasism. En antifascistisk motståndsrörelse som stoppar rasisterna vid dess minsta försök att samlas eller etablera sig. Samtidigt måste detta kopplas samman med kampen mot klassklyftor och högerpolitik, för jobb, bostad och kollektivavtal. Att bekämpa rasisterna handlar om självförsvar.
Hbt-personer utvisas till Iran och Irak
Fara för deras liv • Asylrörelsen tar strid
År 2011 ökade utvisningarna av hbt-flyktingar från Sverige med 20 procent.
Migrationsverket utvisar till både Irak och Uganda.
Det finns många fall där utvisade hbt-personer har blivit fortsatt förföljda, trakasserade, misshandlade och även bestraffade av staten vid återvändandet.
Awas och Sofiya, ett lesbiskt par från den kurdiska delen av Irak, utvisades i februari i år.
I hemlandet tvingades de leva gömda och långt ifrån varandra, på grund av hot från både familj och polis.
Awas är nu tillbaka i Sverige, men har åter fått avslag på sin asylansökan.
I Irak är det inte illegalt att vara hbt-person, men i praktiken är det livsfarligt.
Polis och miliser både misshandlar och utför utomrättsliga avrättningar på hbt-personer utan några som helst rättsliga konsekvenser.
Situationen i exempelvis Uganda är mycket lik den i Irak, men Migrationsverket utvisar ändå till både Irak och Uganda. Migrationsverket tvekar inte heller att utvisa hbt-flyktingar till länder som Iran, där det enligt lag är belagt med dödsstraff att vara homosexuell.
Det är mycket ovanligt att hbt-flyktingar får ett annat svar än nej på sina asylansökningar och en vanlig motivation från Migrationsverkets sida är att det inte finns någon risk för dem att återvända då de kan dölja den sexuella läggningen.
År 2009 fick inte en enda person som uppgav sin sexualitet som asylskäl asyl.
Migrationsverket brukar använda argumentet att hbt-flyktingar ”inte är trovärdiga”, då det är svårt att frambringa bevis på sexuell läggning.
EU:s Skyddsgrundsdirektiv slår fast att hbt-flyktingar har rätt till asyl. Detta bryter Sverige mot ständigt, då hbt-flyktingar fortsätter att utvisas.
Men kampen för asyl har vunnit flera viktiga segrar. Norges Justitiedepartement tog nyligen beslutet att alla hbt-flyktingar ska få asyl; ett mycket viktigt steg som förhoppningsvis kan komma att påverka Sveriges flyktingpolitik. I Sverige har Asylrörelsen stoppat 15 utvisningar av politiska flyktingar till Iran, vilket också visar att kamp lönar sig.
Rättvisepartiet Socialisterna tillsammans med HBT-Socialisterna tar kampen för hbt-flyktingars rätt till asyl och kräver ett stopp på alla utvisningar. Det är väsentligt att vi nu fortsätter bygga en kämpande asylrörelse som tar kampen för rätten till asyl.
När detta nummer av Offensiv kommer ut är vi mitt inne i Stockholms femtonde Pridefestival. En vecka som de flesta hbt-personer förknippar med fest, glädje och gemenskap och gemene man med paraden som går av stapeln under lördagen.
Att Pride firas till minne av upproret i Stonewall, New York 1969 då hbt-personer efter alltför lång tid av trakasserier och razzior till slut fick nog och slog tillbaka mot polisen är det allt för få som vet om eller minns.
Det är också den här veckan som hbt-frågorna får absolut mest utrymme i media. År efter år har åsikten om att hbt-rörelsen spelat ut sin roll intensifierats. Det hävdas att vi uppnått jämlikhet och att man som hbt-person i Sverige har samma rättigheter som heterosexuella. Undantaget som man tvingats ge efter för är situationen för transpersoner som äntligen uppmärksammats och som Sverige och regeringen fått mycket kritik för även internationellt.
Och visst stämmer det i mångt och mycket att hbt-personer, om vi då bortser från transpersoner, på pappret har i stort sett samma rättigheter som heterosexuella, men tyvärr kan inte kampen stanna där. Heteronormen är en djupt rotad norm i samhället och att förändra normer och värderingar tar långt mycket längre tid än att driva igenom ett lagförslag och bevisen är tydliga om man väljer att se dem.
De anmälda hatbrotten med homo- och transfoba motiv ökar i Sverige. Unga hbt-personer mår betydligt sämre än sina heterosexuella jämnåriga och får inte den hjälp och stöd de behöver i skolan. Mötesplatserna är få och främst belagda till storstäder och är i många fall långt ifrån gratis att komma in på. Hälften av alla arbetande hbt-personer vågar fortfarande inte vara öppna med sin läggning och/eller könsidentitet på arbetet. Delar av befolkningen tvångssteriliseras. Det finns numera två riksdagspartier som aktivt jobbar för att öka repressionen mot hbt-personer. Dessutom fortsätter Sverige att utvisa hbt-flyktingar till säker förföljelse och i vissa fall döden. Listan kan göras längre och det är tydligt att behovet av en kämpande hbt-rörelse fortfarande är lika aktuellt.
Att Pride urvattnats på sin politiska funktion och allt mer blivit ett kommersiellt jippo för hög- och medelinkomsttagare, är en fråga som Offensiv och Rättvisepartiet socialisterna ständigt återkommer till. Debatten har skruvats upp de senaste veckorna i media fast i helt motsatt riktning. ”Pride ska vara en arena för hela communityt, vi ska inte vara politiska” sa festivalchefen Alf Kjeller i senaste numret av tidningen QX.
I Svenska Dagbladet och Sydsvenskan har det skrivits om att Pride ”kidnappats av vänstern” och att ”vänsterextremismens skugga vilar över festivalen”. Orsaken till skriverierna är Uppsala Prides positiva trendbrytning i våras med en uttalad socialistisk prägel och portandet av Folkpartiet samt att borgerliga partier och militärer möttes av protester under hbt-festivalen i Göteborg.
De borgerliga debattörerna försöker få det till att det är politik och då framför allt vänsterpolitik som är det största hotet mot Pride. Att det är vänsterns och hbt-rörelsens kamp för att få upp frågorna på den politiska dagordningen som gjort det möjligt att vi kommit så pass långt som vi gjort, skulle de aldrig våga erkänna. Utan kamp och politisering av frågorna skulle Pride inte vara möjligt.
Ett betydligt mer konkret hot mot Pride och hbt-personer är att nazisterna i English och Swedish Defence League marscherar samtidigt som paraden i Stockholm. Något som kommer att öka risken för många av Prides deltagare att utsättas för hatbrott.
Temat för årets festival i Stockholm är ”Tillsammans” och man menar att uppmärksamma vad människan kan uppnå när vi går samman och tar strid för olika frågor. Tydligen spelar det ingen roll för Pridearrangörerna om de man går samman med står och agerar långt ifrån solidaritet med hbt-frågorna. Även i år deltar och välkomnas Migrationsverket och Kristdemokraterna på festivalen. Att Pride i år även återgår till att kosta över 1 000 kronor för att kunna delta på hela festivalen och därmed utestänger många unga, arbetslösa, fattiga och de som framförallt behöver en fristad, verkar inte heller väga in.
Rättvisepartiet Socialisterna håller så klart med om att det är gemensam kamp som behövs och som socialister kopplar vi ihop hbt-kampen med kampen mot rasism, högerpolitik och kapitalism. Vi vill se en rörelse som styrs av gräsrötterna och som enas under riktiga paroller och inte under tomma ord från kändisar eller politiker. Vi arbetar för att bygga en kämpande rörelse underifrån där även fackföre ningar, arbetar- och ungdomsorganisationer ingår och som tar strid för alla människors lika värde, oavsett kön, läggning, klasstillhörighet eller etnicitet.
Sanna Tefke
I England har English Defence League (EDL) och andra fascistiska grupper attackerat hbt-aktivister. Det rapporterades på hbt-seminariet under CWI-skolan i Belgien.
Diskussionen visade att behovet av solidaritet och internationalism i kampen är viktigare nu än någonsin.
I sin inledning talade Anna Löfgren från Sverige om hbt-kampen runt om i världen. Särskild vikt lades på kampen för hbt-flyktingars rätt till asyl, där ju Sverige är ett av få länder som utvisar människor till bland annat Uganda, Iran och Irak där hbt-personer förföljs och mördas av både myndigheter och privatpersoner.
Vidare talades det om pridefestivalernas urvattning och kommersialisering, där det för varje år läggs mer vikt på profit än på faktisk kamp mot det system som upprätthåller hbt-förtrycket. Detta var något som många kamrater kom in på. Avpolitiseringen av pridefestivaler är alltså tyvärr inte unikt för Sverige.
Även den ökade repressionen i Östeuropa mot hbt-personer togs upp, med anti-hbt-propaganda lagen i Sankt Petersburg som troligen snart blir verklighet även i Ukraina, anti-protestlagen i Ryssland, attacker mot Prideparader och så vidare. Detta kommer som ett svar från myndigheterna på den ökade kampvilja och aktivism som vuxit sig starkare den senaste tiden.
Transsexuellas situation och kamp internationellt, togs också upp av kamrater, vilket är viktigt då den kampen ofta kommer i skymundan i hbt-sammanhang.
Den progressiva lagen i Argentina som medför att transsexuella kan byta kön juridiskt utan att behöva genomgå läkarundersökningar och därefter få hormonbehandlingar gratis av privata och statliga aktörer togs upp, men även att homofobin är utbredd i Argentina och att de flesta transsexuella tvingas in i prostitution. Även om lagen är oerhört progressiv behövs det fortsatt kamp mot det vardagliga förtrycket. Genomsnittsåldern är inte mer än 35 år för transsexuella i Argentina. Situationen och kampen för transsexuella i Tyskland och Sverige togs också upp.D
RS och CWI kämpar överallt mot kapitalismens systematiska förtryck av arbetarklassen. I den kampen ingår som en självklarhet hbt-kampen.
Hbt-kamp måste kopplas samman med kampen mot rasism och sexism, mot attacker på fackliga rättigheter och mot attacker på sjuka, ungdomar, gamla och arbetare, eftersom alla dessa attacker kommer från högerpolitiken och det kapitalistiska systemet. Klasskamp och arbetarklassens organisering är det som kan bana väg för en brytning med det ruttna, kapitalistiska systemet, för en socialistisk, jämställd värld.
Robert Bielecki
RS/Offensiv kämpar för ▼
Sexuellt likberättigande. Kamp mot alla former av diskriminering, t ex vad gäller försäkringar, på bostads- och arbetsmarknaden.
För en kämpande hbt-rörelse.
Gemensam masskamp mot homofobiska fördomar, diskriminering, våld och hatbrott samt mot rasism och nazism.
Hbt-personers rätt till asyl.
Aktiva kampanjer på arbetsplatser, skolor och bostadsområden kopplade till krav på upprustning. För demokratiska kämpande fackföreningar med hbt-kompetens.
Ett icke heteronormativt och ett hbt-perspektiv i skolan, i läroböckerna och på lärarutbildningen. Rusta upp skolan, mer elevvårdande personal. Alla som jobbar med ungdomar ska ha hbt-kompetens.
Ändra namnlagen. Andra förändringar som möjliggör könsöverskridanden, t ex möjligheten att ta sig ett könsneutralt personnummer, borde ses över.
För en civil äktenskapsbalk.
Slopa kraven för gifta transpersoner på kläd- och uppträdandekoder under utredningsåren. Rätten till alla transpersoner att bestämma över sina egna kroppar, ingen tvångssterilisering.
Våld inom samkönade förhållanden och sexuella övergrepp på hbt-personer är lika allvarliga brott som mot heterosexuella.
Brottsofferjourer med hbt-kompetens samt hbt-utbildning för vårdpersonal, anställda inom socialtjänst, rättsväsende och försäkringskassa. Återinför kursen om hatbrott på polisutbildningen.
Ungdomars rätt till sina egna kroppar. Motstånd mot sexism i alla former; allt från sexistisk reklam till sexuella övergrepp. Gratis preventivmedel!
Rätt till möteslokaler för hbt-personer i alla åldrar.
Underlätta för homoadoptioner. Utöka rätten till insemination till att gälla ensamstående kvinnor och båda kvinnorna i ett samkönat par. Gratis vård oavsett sexuell läggning.
Utred frågan om fler än två juridiska föräldrar.
För ett nytt kämpande och socialistiskt arbetarparti.
Avskaffa kapitalismen. Kamp mot klassamhället som bygger på heteronormen. För ett socialistiskt jämställt och jämlikt samhälle.
Läs också:
En ny form av prostitution
Utredning om legalisering av surrogatmödraskap
Ett av de heta ämnena på Pride kommer att vara surrogatmödraskap. Detta efter att riksdagen beslutat att låta regeringen tillsätta en utredning om legalisering. Frågan är en vattendelare som skiljer ut antikapitalismen från den liberala synen – men olika organisationers ställningstagande målar upp en brokig palett som troligtvis förvirrar många.
Vänsterpartiet fick den 29 mars – då riksdagen tog beslutet – sällskap med KD om att säga nej till utredningen. KD hann samma dag med att även vara i allians med Sverigedemokraterna om att säga nej till att ensamstående kvinnor ska få rätt att inseminera.
RFSL är ju för en form av legaliserat surrogatmödraskap och en del som kallar sig socialister och feminister med dem. Framförallt queer-feminismen saknar klassanalys och hamnar i fällan.
Under rubriken ”V i ohelig allians mot gaypappor” skrev Fredrik Eng ett inlägg på SVT-debatt den 4 juli. Han var upprörd över att hans Föreningen för surrogatmödraskap inte var inbjuden till ett seminarium som Roks hade anordnat under Almedalsveckan.
”Vi tycker att det är anmärkningsvärt att man så krampaktigt vill bekämpa surrogatmödraskap då metoden är ypperlig för att på ett vis jämställa reproduktionen och jämna ut oddsen mellan könen” skrev Eng. Har man inte beskaffats med en livmoder, ska man alltså kunna köpa sig en. Eftersom inte illamående, viktökning, foglossning, sprucket underliv, sjukskrivning och lönediskriminering m m är lika intressant för dessa män, nöjer de sig med att hyra tillgången till en livmoder.
Är inte ofrivillig barnlöshet ett verkligt problem då? Jo, absolut. Det är ett problem att homosexuella par har så svårt att få adoptera. Att kärnfamiljens ideal, som fortfarande verkar hårt, höjer upp just det biologiska föräldraskapet till skyarna kan utgöra hinder att se andra lösningar, liksom lagstiftningen som inte tillåter mer än två juridiska föräldrar.
– Som socialister kan vi inte lösa ett problem för en grupp genom att skapa nya problem för en annan, säger Lina Westerlund som talar för Rättvisepartiet Socialisterna under Pride.
Även med en surrogatlag som inte tillåter betalning mellan beställaren och surrogatmamman (s k altruism), visar t ex England att legaliseringen ändå lett till en ökning av par som köper sig ”tjänsten” från t ex Indien som en följd av att acceptansen generellt sett ökat.
Varför är det indiska kvinnor som föder vita barn till vita män/kvinnor och inte tvärtom? Självklart för att de vita har möjlighet att avstå, medan de indiska är tvingade av den kapitalistiska världsordningen till dessa risker. En graviditet kan till exempel innebära depression, havandeskapsförgiftning eller blodpropp. Lägg därtill risken för en mental kris som följd av traumat som bortlämnande av ens barn innebär.
Som debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman så kärnfullt förklarat, innebär surrogatmödraskap i den rådande ekonomiska och genusmässiga regimen, en ny form av både prostitution och barnhandel. Istället måste homokampen fortsätta på bred front, även internationellt, för att trycka tillbaka heteronormen och fördomar och på så sätt öppna för nya familjekonstellationer och många fler adoptioner.
Elin Gauffin
Den 4 augusti planerar den högerextrema gruppen EDL (English Defence Leauge) att marschera i Stockholm tillsammans med de som vill bilda en svensk motsvarighet, SDL.
I Bristol i England försökte EDL anordna en demonstration den 14 juli, även där på samma dag som en Prideparad. De lyckades endast samla 300 demonstranter från hela Stor-britannien medan över 1 000 personer deltog i motdemonstrationen.
Även om motdemonstranterna inte lyckades stoppa marschen, var det en väldigt lyckad protest med mycket stöd från de boende, flera lokala fackklubbar och hbt-rörelsen i Bristol. Detta trots den smutskastningskampanj som ägt rum veckorna innan från de brittiska tidningarna om motdemonstrationen. Under dagen greps 14 rasister som försökt misshandla meningsmotståndare.
Swedish Defence Leaugue har tidigare försökt etablera sig i Sverige, men misslyckats. Precis som EDL använder de sig av islamofobi för att sprida hat och splittring mellan människor. SDL och counterjihadrörelsen har också starka kopplingar till Sverigedemokraterna. SDL:s tidigare talesperson Isak Nygren är en avhoppad gruppledare för SD.
EDL försöker få med sig hbt-personer i deras i verkligheten totalt homofobiska organisation. Vilket de försökte göra den 14 juli i Bristol genom att ha en transsexuell talare som fördömde islam efter att hon blivit misshandlad av invandrare.
Sanningen är att EDL gång på gång visat sitt rätta ansikte genom att öppet hylla massmördaren Anders Behring Breiviks handlingar och står för en fascistisk våldspolitik mot hbt-personer, papperslösa, fackligt aktiva och socialister.
Senast SDL försökte demonstrera i Sverige var i maj 2011 i Göteborg mot ett moskébygge där de bara lyckades att få ihop 200 rasister från hela Europa. De övertrumfades helt av motdemonstrationen som samlade över 4 000 personer.
Precis som i Göteborg och i Bristol krävs nu mobilisering ut på gator na för att stoppa dessa fascister och rasister som med nya formuleringar försöker attrahera nya skikt till sina led genom att säga att islam är en homofobisk religion och på det sättet rättfärdiga sitt våld och sina mord på muslimer och i slutändan alla som inte står för deras politik.
Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar till uppslutning i demonstrationen Stoppa EDL den 4 augusti. Vi kämpar tillsammans mot islamofobi, splittring och rasism.
RS Stockholm
Tid & plats för demonstrationen mot EDL annonseras så fort det är klart
Två veckor efter årsdagen av Behring Breiviks terror och massaker i Norge ifjol vill rasister med liknande åsikter genomföra en marsch i Stockholm.
Det är English Defence League (EDL) som planerar en marsch den 4 augusti – samma dag som Prideparaden!
Den högerextremistiske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik deltog själv i några av EDL:s första marscher i England 2009.
Deras gemensamma ideologi är att hata och föra krig mot islam och muslimer. EDL har även varnat för att liknande dåd som Breiviks kan ske i England.
EDL står för gatuvåld, som också har riktats mot fackföreningar. I november ifjol angrep de kontoret för Unite, Storbritanniens största fackförbund, i nordvästra England.
Under generalstrejken i England i november förra året utfärdade flera fackförbund varningar för att EDL skulle attackera strejkvakter.
EDL:s försök att få stöd bland hbt-personer genom att kritisera islamistiska homofober har misslyckats. Rasister och nazister har gång på gång angripit hbt-personer, senast på Pride i Uleåborg i Finland förra veckan.
Rasismens mål är att splittra arbetare och ungdomar, vilket gör det lättare för makthavare och kapitalister att genomföra attackerar på levnadsstandard och rättigheter.
I kampen mot privatiseringar och försämringar behövs istället gemensam kamp underifrån. Mot högerpolitik och rasism – för jobb, bostäder, utbildning och rättvisa för alla.
ORGANISERA DIG 