Hot och trakasserier i Ukraina

Hbt-personer får ständigt utstå hot och trakasserier från staten i Ukraina. I tisdags den 2 oktober röstade parlamentet i Ukraina för en lag som förbjuder spridning av ”homosexuell propaganda” med upp till fem års fängelse som straff.

Repressionen mot hbtq-personer hårdnar och den homofobiska regeringen måste en gång för alla avsättas.

Lagen mot ”hbt-propaganda” har tidigare införts i St Petersburg i Ryssland. Hbt-personer har under senare tid protesterat mot förtrycket i hela Östeuropa och politikerna i Ukraina ser detta som ett hot mot den härskande klassen. De valde därför att i tisdags även de införa lag som säger att bland annat demonstrationer och möten som talar för hbt-personers rättigheter ska stämplas som olagliga. Prideparaderna har också sedan lång tid tillbaka mötts av våldsamt motstånd från dels polis men även nazistiska och homofobiska krafter i samhället.

Det är inte bara Ukraina som i detta fall bryter mot de mänskliga rättigheterna. Även den svenska staten blundar för det förtryck hbt-personer tvingas utstå med i sin vardag i länder som till exempel Ukraina och Vitryssland. Sverige utvisar ständigt hbt-personer som i värsta fall riskerar sina liv om de tvingas tillbaka till hemlandet. Offensiv har i flertal tidigare nummer tagit upp fallet om Karyna och Irina, ett homosexuellt par som flydde till Sverige på grund av hotet och förföljelsen i Vitryssland men har fått avslag efter avslag på deras asylsökan. Att hbt-flyktingar utvisas från Sverige är lika mycket brott mot de mänskliga rättigheterna som den nya lagen i Ukraina.

Befolkningen i Ukraina är inte tysta, utan reser sig för sina rättigheter att till exempel ha en prideparad. Genom en massiv kampanj på arbetsplatser, skolor och bostadsområden finns möjligheter att backa på lagen. Kampen bör däremot även riktas mot hela den homofobiska förtryckarregeringen som genom heteronormen försöker hålla befolkningen i schack.

Det vi kan göra i Sverige och andra länder är att ha solidaritetsaktioner, men även ta kampen mot i detta fall Sveriges flyktingpolitik som ser till att skicka tillbaka hbt-personer till osäkerhet. Denna kamp bör tas på arbetsplatsen, på gator och torg, och mot den högerpolitik som upprätthåller den homofobiska och rasistiska flyktingpolitik.

Minela Mahmutovic

Hbt-flyktingars perspektiv kommer att tas upp på Asylkonferensen 6 oktober 12.00 i Hammarhörnan (Sandeslätt 27 i, Hammarkullen).

Hur ska EDL stoppas?

English Defence League, EDL, är ett rasistiskt huligannätverk med band till kriminella våldsorganisationer. De har gjort sig ett namn genom sina provokativa och våldsamma aktioner, där de i anslutning till fotbollsmatcher samlar huliganer och marscherar genom invandrartäta bostadsområden, inte sällan med vandalisering och regelrätta attacker och misshandel mot invandrare som följd.
Men EDL har också en fientlig inställning mot alla som de ser som ett hot mot sin splittringspolitik.
Inte bara organisationer och partier på den yttersta vänsterkanten utan också mot fackföreningsrörelsen. De har ställt sig som kapitalets försvarare genom att attackera strejkvaktskedjor, fackföreningslokaler och möten.
I november 2011 tvingades fackliga aktivister i Liverpool jaga bort tio rasistiska EDL-huliganer.
Rasisterna attackerade Unites och PCS regionala högkvarter. De båda fackföreningarnas medlemmar gick samman och försvarade kontoren och drev bort huliganerna.
Unite konstaterade senare att detta visar att EDL:s attacker mot fackföreningsrörelsen rör sig mot en fascistisk taktik.
Unite meddelade också att ”vi är stolta att stå upp mot rasism. Det är avgörande att fackföreningarna mobiliserar mot EDL”.

Detta bekräftar socialisternas syn, att det är arbetarrörelsens plikt att mobilisera sina styrkor för att bekämpa rasistiska organisationer.
EDL:s medlemmar består framförallt av unga våldsamma män. Deras enda gemensamma nämnare är våldet.
De har gjort islamofobin till en ideologi för att slå mot alla invandrargrupper oavsett tro och försöker nu bygga upp ett europeiskt rasistiskt våldsnätverk.
Den svenska motsvarigheten SDL har hittills varit en flopp, liksom DDL i Danmark o s v. Därför har EDL:s kringresande aktivister tagit sig an uppgiften att hjälpa de europeiska motsvarigheterna. Vad som stoppat dem är de stora massprotesterna som i Göteborg och Århus. EDL måste bemötas på samma sätt när de nu försöker etablera sig i Stockholm.
EDL och deras europeiska motsvarigheters nya taktik är att försöka utnyttja Pride för att nå uppmärksamhet och hetsa hbt-personer mot muslimer och islam. Men de flesta förstår att det bara är ett sätt att använda Pride som ett slagträ mot invandrare och flyktingar.
Avhoppade EDL-medlemmar vittnar om hur de misshandlats av andra medlemmar när de kommit ut med sin sexualitet.
Homofobin inom EDL är lika stark som rasismen och islamofobin.

EDL vill framställa sig som en massiv organisation som inte skyr några medel. Men de är små och isolerade, men våldsamma.
Hot, misshandel, vapenbrott och förberedelse till våld förknippas med denna grupp. Våld och misshandel hör till vanligheten när rasisterna i EDL håller sina marscher.
Men de har sällan möjlighet att bedriva något lokalt arbete utan är kringresande aktivister för att organisera utåtriktade aktioner i Europa, framförallt i England. Men även om EDL är små och isolerade bör de inte förlöjligas. För enskilda individer innebär de ett verkligt hot, och om de inte bekämpas kan de bli ett politiskt hot i framtiden för arbetarrörelsen.
En sådan organisation är det polisens ansvar att ta hand om, menar liberaler och pacifister.
Inget kan vara mer fel. Hbt-, asyl-och arbetarrörelsen kan bara lita på sin egen styrka och solidaritet.
Polisen har varken vilja eller möjlighet att stoppa rasisterna. Istället har polisens roll vid så gott som samtliga manifestationer stått till rasisternas skydd och förfogande, för att möjliggöra deras marscher när lokalbefolkningen gjort sitt bästa för att köra bort dem.
Vad som krävs för att stoppa EDL och deras gelikar är en offensiv antirasism. En antifascistisk motståndsrörelse som stoppar rasisterna vid dess minsta försök att samlas eller etablera sig. Samtidigt måste detta kopplas samman med kampen mot klassklyftor och högerpolitik, för jobb, bostad och kollektivavtal. Att bekämpa rasisterna handlar om självförsvar.

HBT-socialisiskt möte i Finnland attackerat av nazister

Nazistattack mot HBT-socialistiskt möte på Pride i Uleåborg. En nazist pepparsprayade en av talarna på ett socialistiskt möte på torsdagskvällen under Pride i Uleåborg, Finland.

Sosialistinen Vaihtoehto (CWI Finnland) och Rättvisepartiet Socialisterna hade tillsammans med valkoalitionen Fria Vänstern arrangerat ett möte om HBT-flyktingars situation och hotet från extremhögern under första kvällen (torsdag 19 juli) av Northern Pride i Uleåborg.
Strax innan mötet satte igång kom en ensam man till lokalen. En av talarna, Dan Koivulaakso kände igen mannen, blev misstänksam. Han slog upp sin dator för att kolla upp vem det var då mannen sprayade pepparspray direkt i ansiktet på Dan.

2010 attackerades Helsingfors Pride av nazister från Finska motståndsrörelsen med pepparspray. Med all sannolikhet är det samma organisation som ligger bakom attacken i år.
Finska motståndsrörelsen har nyligen haft aktiviteter i Uleåborg och deras ”führer” är också därifrån. Seminariet har även uppmärksammats på det högerextrema forumet Homma Forum.
Deltagarna var skärrade, men mötet hölls i alla fall i en annan lokal efter att polis kommit till platsen och Dan förts till sjukhus.

- Det är viktigt att bemöta sådana här attacker med en upptrappad kampanj och ännu intensivare arbete mot högerextremism, sa Josephine Landström från Rättvisepartiet Socialisterna, Luleå.
- Det bästa sättet att svara är genom att många deltar i paraden på lördag och visa att man inte låter sig slås ner, sa Juha Tapio från Fria Vänstern till riksmedia som rapporterade om händelsen i nyhetssändningar hela kvällen.

Händelsen visar hur viktigt det är att koppla ihop HBT-rörelsen med anti-fascistiskt arbete och inte låta avpolitisera rörelsen till förmån för kommersialism. Precis som fascism och rasism har sin grund i kapitalismen så växer även homofobi ur kapitalismens klassklyftor och vurmande för kärnfamiljen.

HBT-socialisterna Luleå

Norge: HBT-flyktingar får rätt till asyl

Hbt-flyktingar ska ha rätt till asyl i Norge, enligt nya instruktioner från norska Justitiedepartementet. De nya direktiven har presenterats för Utlänningsdepartementet (UDI).

Enligt Justitiedepartementet så kan UDI inte längre i sina bedömningar räkna med att flyktingar, som flyr efter att ha blivit förföljda på grund av sin sexuella orientering, kommer kunna leva med sin sexualitet dold i sina hemländer. Den nya definitionen gör att hbt-flyktingar hamnar inom ramen för vilka som ska ha rätt till asyl i Norge.

Om direktivet kommer tillämpas så flyttar det fram Norge avsevärt vad gäller hbt-flyktingars rättigheter. Trots att till och med Europaparlamentet i sin årliga rapport om mänskliga rättigheter 2012 uppmanar medlemsländerna att ge asyl till flyktingar som tvingas lämna sina hemländer på grund av förföljelse, trakasserier eller hot till följd av deras sexuella orientering så ser verkligheten annorlunda ut. EU:s Skyddsgrundsdirektiv, som är bindande i alla medlemsländer förutom Danmark, Irland och Storbritannien, fastslår att just dessa flyktingar har rätt till asyl. Men till exempel Sverige avvisar hbt-flyktingar till bland annat Vitryssland, Iran, Irak och Uganda.

Sverige har upprepade gånger fått kritik för att bryta mot Skyddsgrundsdirektivet (RFSL 20 april 2012), bland annat för att man utvisat till Irak och hänvisat till så kallade interna skyddsalternativ, det vill säga till att de kan bosätta sig i en annan del av landet de flytt från. Flyktingpolitiken är ytterligare ett område där Sverige och Sveriges regering går i bräschen för nyliberal politik.

Sedan 2011 har asylkampen fått mycket uppmärksamhet i media i Sverige, en uppmärksamhet som nått inte bara de skandinaviska grannarna utan också över Europa. De asylnätverk, som till exempel Asylrörelsen och Aktion mot Deportation som varit aktiva mot utvisningspolitiken har kunnat knyta kontakter med asylaktivister i andra länder och vid flera tillfällen har aktioner varit koordinerade över flera länder. Man har kunnat dra nytta av information och erfarenheter, samt även förberett aktioner tillsammans.

Kamp skapar stora efterverkningar och myndigheters sätt att bemöta kampvågor är olika beroende på situationen. I Östeuropa där hbt-aktivister i allt större utsträckning börjat organisera sig mot det utbredda förtrycket har regeringarna ökat repressionen med direkt hbt-fientlig lagstiftning, attacker på demonstrationer och parader samt inskränkningar i yttrandefriheten. Det vi ser i Norge är den andra sidan av samma mynt – att med eftergifter försöka gjuta olja på vågorna. Precis som andra stora proteströrelser så kan kampen för asylrätten utvecklas till något större, med bredare krav på förändringar i systemet och med allt större grogrund för antikapitalistiska krav.

Om de nya direktiven efterföljs och Norge i större utsträckning kommer ge asyl åt hbt-flyktingar så måste det ses som en seger för den allt massivare opinion som råder mot EU:s och Schengens flyktingpolitik. Fort Europas murar höjs allt högre mot omvärlden och makthavarna kommer fortsätta att resa dem allt högre till förmån för kapitalets intressen, mot folkrätt och mot mänskliga rättgheter – om de inte möts av ett organiserat motstånd.

Stefan Berg

Norge: Skeive Dager utan politiskt alternativ

Skeive Dager (Oslo Pride) har under veckan pågått i Oslo. Tyvärr var avsaknaden av kamp och politiska alternativ stor.

Enligt arrangörernas uppskattning gick 12 000 människor i paraden, vilket är en dubblering sett till förra året. Tyvärr fanns det inte något vidare kampperspektiv i vare sig paradtåget eller under själva prideveckan: enbart två seminarier hölls av politiska partier, dessa av Sosialistisk Venstreparti homonettverk (Vänsterpartiets hbt-grupp) samt Homonettverket (Socialdemokraternas hbt-grupp). I övrigt var det ytterst få seminarier om politiska frågor överhuvudtaget. Inne på själva festivalområdet fanns det mest öppna barer, uteserveringar och hög musik. Det kan jämföras med 2004, då festivalen hade en solidaritetsinsats som handlade om att ge stöd till arbetet för hbt-personer i Indien.

Detta är samtidigt som repressionen mot hbt-personer i till exempel Östeuropa har blivit mycket hårdare i år, med lagen mot ”hbt-propaganda” i St. Petersburg, anti-protestlagen i Ryssland och nazistvåld mot paraden i Ukraina för att nämna några få exempel. En anti-hbt-lag snarlik den i St. Petersburg utarbetas också i Ukraina och väntas antas inom kort. Den ökade repressionen riktad mot hbt-aktivister är på grund av den ökade kamprörelsen som växt sig starkare de senaste åren i Östeuropa, och detta ser den härskande klassen som ett hot mot den rådande ordningen, med patriarkala strukturer och heteronormer, varpå man vill slå ner hårt mot rörelsen. Allt detta och mycket mer borde vara fokus för alla Pridefestivaler i västvärlden, för kampen mot homofobin och förtrycket mot hbt-personer och att i solidaritet fördöma vad som sker och kämpa tillsammans, samt att koppla samman förtrycket till den gemensamma källan, som är kapitalismen. Tyvärr är det få politiska aktörer som lyfter dessa frågor. Extra anmärkningsvärt blir det också att man inte har fokuserat mer på frågan om rasism och nazism och hur man bekämpar det, då rasism och nazism kan kopplas till homofobi och är ett hot mot hbt-rörelsen, samt att det var ett år sedan högerextremisten Anders Behring Breivik begick sitt terrordåd. Frågan borde ha varit central, men blev istället bortglömd.

Rättvisepartiet Socialisterna representerade CWI på plats under lördagen och förde kampanj för rätten till asyl åt hbt-flyktingar och till stöd för hbt-kampen internationellt. 670 norska kronor samlades in under lördagen och flera ”Upp till HBT-kamp”-pamfletter och pins såldes. RS samarbetar med norska asylaktivister i kampen för asylrätten. Ett internationellt samarbete är nödvändigt i kampen mot utvisningarna. Detta arbete måste baseras på en antikapitalistisk grund och kämpa mot all rasism och homofobi.

Robert Bielecki

HBT-socialisterna på Oslo Pride

Sedan den 22 juni har Oslos Pridefestival Skeive dager varit öppen, med ett program fullspäckat av allt från gender bender-workshops till diskussioner om hatbrott mot hbt-personer och om den arabiska våren.

Festivalen är en tradition sedan 1982 och har sedan dess årligen ägt rum, om än under olika namn. Bland öppningstalarna på Litteraturhuset, som under veckan byter namn till Pride House, under den officiella öppnings­ceremonin den 23 juni fanns talare från Arbeiderpartiet, men också konservativa Høyre. Enligt arrangörerna LLH (Landsforeningen for lesbiske, homofile, bifile og transpersoner) var avsikten med detta att visa att ”Pride House kommer att vara en arena där alla ska känna sig välkomna, oavsett om de tillhör höger eller vänster politiskt”.

Programmet är som sagt brett – besökarna på Skeive dager kan välja mellan föreläsningar om BDSM eller mer politiska seminarier. Många har en internationell prägel, till exempel ett som handlar om situationen för unga hbtq-personer i världen där aktivister från Vietnam, Libanon, Ryssland och Sydafrika föreläser. En palestinsk queeraktivist föreläser under rubriken ”Pink washing and the Arabic revolution ” om Israels kritiserade försök att framställa sig som en oas för hbt-personer i Mellanöstern.
Som enda politiska parti i programmet har Sosialistisk Venstre (SV) förlagt SV:s Homonätverks årsmöte till festivalen.
Vill man diskutera klassperspektiv är programmet utan tvekan glesare. Endast en workshop bär namnet ”Kön, klass och queerpolitik” där frågor om hur queerteorin kan app liceras i politiska diskussioner och om sexualitet spelar någon roll i spänningarna mellan samhällsklasserna.

Årets festival blir den första efter Anders Behring Breiviks massaker på Utøya, den största terrorattacken i Norges moderna historia och ett hårt slag mot arbetarklassen. Breiviks rasism, högerextremism och islamofobi är dock inte ett hot endast mot socialister, eller de som Breivik kallar marxister, utan mot hela det öppna samhället. De krafter som närt Breivik innan hans dåd är till exempel English Defence League och under rättgången har Breivik uttryckt att han är imponerad av Malmömördaren Peter Mangs och har hyllat honom som ”den kanske största motståndsmannen i Skandinavien” (Expressen i april).
Endast ett seminarium, arrangerat av Antirasistisk Senter, Oslo Queer och Queer World berör frågan om antirasism och då inte utifrån ett kampperspektiv, det vill säga hur vi tillsammans måste bekämpa rasismen i samhället.
Precis som vi har sett i Sverige och internationellt finns det alltid en risk att uppmärksamheten kring högerextremt våld inspirerar andra, Mangs har själv pekat ut John Ausonius, som på 1990-talet dömdes för ett mord och nio mordförsök på invandrare, som en förebild. Men om rasismen besvaras av en rörelse begränsas skadorna.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och vår international Committee for a Workers’ International (CWI) menar att alla rasistiska yttringar måste bemötas kraftfullt, med mobilisering från hela arbetarklassen.

Att Skeive dager i sitt program inte har gjort kampen mot rasism, nazism och högerextremism central måste ses som en brist, precis som det är en brist att Pridearrangemang i stort allt mer har förpassat det politiska innehållet till bakgrunden till förmån för kommersialism och vinstintressen.
Hbt-rörelsen har en stolt historia av politisk kamp som ända sedan Stonewallupproret i New York 1969 vunnit stora framgångar. Men förtrycket av hbtq-personer i Skandinavien och världen över är långt ifrån besegrat.
Kampen måste fortsätta och knytas samman med arbetarklassens kamp mot all högerpolitik, vars enda syfte är att splittra massorna till förmån för större profit.

Stefan Berg

Göteborg: Karynas kamp mot diktaturen är för rätten till kärlek

På söndagen samlades medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna Västsverige till ett möte om Vitryssland och förtrycket mot HBT-personer. Diskussionen kom också oundvikligen in på HBT-flyktingars situation i Sverige. Vitryska Karyna Kaliadka var första talare och berättade personligt om homosexuellas situation i Vitryssland.

– Jag kom till Sverige för tre år sedan tillsammans med min flickvän, nu har jag fått sex avslag på ansökningar, inledde Karyna.

– Situationen för homosexuella i Vitryssland är outhärdlig. Så fort homosexuella kommer ut offentligt straffas man. Vi trakasserier, misshandlas eller till och med fängslas. Vi riskerar att förlora närstående och familj. Vi kan bli av med jobbet, för att det ”skapar oro på arbetsplatsen”. Homosexualitet beskrivs av regeringen som en smittsam sjukdom i Vitryssland och kommer det fram att man är homosexuell riskerar man att bli av med lägenheten, berättar hon.

Karyna pekar på att skulden för hetsen mot HBT-personer måste riktas mot regeringens och diktatorn Alexandr Lukasjenkos homofobiska politik.

- Att vända sig till polisen är uteslutet. De är en del av problemet. Många av övergreppen HBT-personer utsätts för är av poliser och ofta i häkten.

Kristofer Lundberg, ordförande RS Västsverige talade om den politiska situationen i landet:

- Lukasjenkos har suttit som president sedan 1994, har har behållit makten genom en rad riggade val. Han är ansvaig för den massiva nyliberala politik i skuggan av Sovjets fall, med enorma privatiseringar och en omfördelning av resurser till en allt rikare elit kring regimen. Utvecklingen har sett ut som många övriga delar av forna Sovjetunionen, med kapitalistisk rovjakt utan motstycke.

– Den vitryska byråkratiska klassen har dock kunnat utnyttja den relativt starka industrin och dess vinster för att köpa sig socialt lugn. Men landet har ändå sett protester. Efter den orange revolutionen i Ukraina 2004 var regimen i Vitryssland tvungna att slå ner det egna folkets resning.
30 000 demonstrerade i Vitryssland som en effekt av färgrevolutionerna. Det vi idag ser med occupy-rörelsen och torgockupationer såg vi då i Östeuropa.

2010 när de sociala protesterna inleddes runt om i Europa inleddes en frontalattack på oppossitionen i Vitryssland av diktator Alexander Lukashenko, allvaret i situationen kunde ses i att Oleg Bebenin, en av de ledande journalisterna och grundare av mäniskorättsgruppen ‘Charter 77’, hittades hängd, ett mord som fabriserades som ett självmord.
Samma år utförde regeringsagenter en skenavrättning av sex ungdomsaktivister på grund av deras oppositionella verksamhet mot diktaturen.

Landet är bland de värsta diktaturer vad gäller förtryck av politisk opposition och förhindrande av press- och yttrandefrihet.

Den vitryska sektionen av CWI, Socialist Recistance RS systerorganisation, kämpar för självständiga organisationer för arbetarklassen som helhet och lyfter fram krav på frihet för alla förtryckta.

Men arbetet är svårt och under Lukasjenko är så gott som all organisering olaglig. De få oberoende fack som existerar utanför de lagliga fackföreningarna, som kontrolleras av staten i stalinistisk tradition, är än så länge små.

Precis som i kontakten med andra diktaturer så hycklar Västvärlden. Vitryssland beskrivs ofta som Europas sista diktatur, vilket inte hindra kapitalismen från att dra nytta av den auktoritära regimens förtryck av arbetarna med till exempel färre strejker och lägre löner som följd.

HBT-flyktingar som kommer till Sverige möter samma höga mur som många andra flyktingar. Migrationsverket anser inte att sexuell läggning är skäl till asyl – oasvsett från var du flyr, om det så är länder där homosexualitet är olagligt som Iran, Irak och Uganda, eller från länder där homosexuella helt nekas rättigheter, som Vitryssland.

- På grund av att man avkriminaliserade homosexualitet 1994 menar Migrationsverket att det är fritt fram att utvisa till landet, berättar Karyna.

– Detta trots att förtrycket fortsatt, något som till och med svenska Utrikesdepartementet erkänner.

Rättvisepartiet Socialisterna lanserar nu en massiv kampanj tillsammans med HBT-Socialisterna och Asylrörelsen för att lyfta frågan om HBT-flyktingars rätt till asyl. Denna kampanj kommer pågå även under HBTQ-festivalen.

Stefan Berg

En intervju med Karyna Kaliadka kommer inom kort.

Prideparad i Hong Kong

Den 12:e november fick Hong Kong sin tredje efterlängtade Prideparad efter ett uppehåll på två år. 2,500 uppges ha deltagit i tåget som gick under parollen ”För queer, för kärlek, för jämställdhet” och som tidigare år var det många deltagare från fastlandet, där offentliga manifestationer är förbjudet. Prideparaden i Hong Kong genomfördes två veckor efter den i Taiwan, som är Asiens största med 30 000 deltagare.

 

HBT-kampen är relativt nyfödd i Hong Kong och Kina.  Fram till 1997 (1991 i Hong Kong) var homosexualitet olagligt och klassades som huliganism (!), sjukdomsstämpeln togs bort 2001. Samkönade äktenskap, partnerskap, insemination eller adoption är inte tillåtet, och det finns ingen lag mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Undantaget är Hong Kong där det är förbjudet med statlig diskriminering, inte privat. Transsexuella som genomgår könskorrigering får sin identitet erkänd av myndigheterna. För att genomgå behandling krävs bland annat att man är ogift, är över 20 år och inte finns i brottsregistret.

Att bedriva HBT-kamp i Hong Kong och Kina är inte lätt, dels är det fortfarande stora problem med homofobi i samhället och till det kommer förbudet mot organisering. De stora religionerna, Taoism och Buddhism, talar inte emot homosexuella handlingar, däremot mot att leva exklusivt homosexuellt.  Att bilda familj och skaffa barn (särskilt söner) är fundamentala delar i religionen.

Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Hong Kong, Socialist Action (en del av RS international CWI) intervenerade under paraden som ett utav två partier, det andra var LSD, och det enda med en partibanderoll, ”LGBT-struggle, Solidarity, Socialism”. Under paraden såldes samtliga 80 upptryckta exemplar av deras HBT-pamflett slut.

HBT-rörelsen ses som borgerlig av många gräsrötter i Kina. Precis som det alltid varit spelar det ingen roll om du är av annan etnicitet, kvinna, har funktionsnedsättning, annan sexuell läggning eller på annat sätt avviker från normen -så länge som du har pengar. Har du pengar kan du alltid köpa din frihet, på samma sätt är läget i Kina. De fattiga och arbetarklassen måste gifta sig och skaffa barn, de är bara de rika som har råd att leva som öppna HBT-personer. Roten till homofobin och kärnfamiljsvurmen finns i klassamhället och kaspitalismen, det är ingen slump att det första landet som avkriminaliserade homosexualitet också var det som bröt med kapitalismen -Det unga Sovjet, bara några veckor efter revolutionen 1917. Därför är det viktigt att peka på betydelsen av enad kamp, isolerade grupper har aldrig vunnit bestående segrar, utan det har skett när de stora massorna gått samman. Precis som att det inte bara ska vara kvinnor i kvinnokampen, invandrare i kampen mot rasism och så vidare, måste även HBT-kampen kopplas samman med kampen för socialism och ett jämställt samhälle på alla plan.

Sanna Tefke

Uganda: ”Visar på behovet av en internationell hbt-rörelse”

För ungefär sex månader sedan (26 januari) slogs hbt-aktivisten David Kato Kisule ihjäl i sitt hem i Uganda. David kommer att bli ihågkommen som ”hbt-rörelsens fader” i landet och mordet skapade stora rubriker i tidningar över hela världen. Tidigare lades även ett lagförslag om dödsstraff för homosexuella som har HIV, eller vid upprepade tillfällen haft sexuellt umgänge med en person av samma kön.

David Kato Kisule var en ledande hbt-aktivist, välkänd i Uganda men också resten av Afrika. Han kämpade för mänskliga rättigheter i ett land där våld mot homosexuella blivit en del av vardagen och där fördomar och hat mot hbt-personer är omfattande. David hängdes innan sin död ut i den ugandiska tidningen Rolling Stone (ingen koppling till sin amerikanska namne) med namn och adress, tillsammans med 100 andra, med uppmaningen ”häng dem”. Trots att David levde under konstant dödshot tog han striden mot tidningen – den rättsliga vägen – och vann.

Den 26 januari i år, bara månader efter att han hängts ut av Rolling Stone, mördades han i sitt hem.

I Uganda och 36 andra afrikanska länder är homosexualitet olagligt. 

Joe Higgins: solidaritet med HBT rörelsen i Littauen

Joe Higgins Socialist Party Irland har sedan han tog plats i EU parlamentet blivit ett språkrör för kämpande grupper över hela världen. I detta tal försvarar han HBT rörelsen i Littauen.