Intervju med Jan Hammarlund: ”Jag har gått i varenda demonstration sedan 1977”

På prideparaden i Stockholm 2009 gick Jan Hammarlund med Homosexuella Socialister framför HBT-socialisterna.

Jan Hammarlund är proggmusiker, eller sjungande historiker som han säger, och har varit aktiv i både hbt- och vänsterrörelsen sedan 1970-talet. Senaste plattan gav han ut 2007 och han är idag aktiv i Homosexuella Socialister, Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och SNAIV (Stoppa nazismen aktivt ickevåld).

Jan Hammarlund sitter i styrelsen för Homosexuella Socialister och är dessutom aktiv inom vänstern och mot rasism och hedersmord. HBT-socialisterna träffade honom på Kafé Copacabana i Stockholm den soligaste dagen på hela vintern 2010, i slutet på februari. Där diskuterade vi om perspektiven både framåt och bakåt för hbt-rörelsen, om hbt-kampen på 1970-talet och idag samt om socialisters roll genom åren.
– Homosexuella Socialister bildades 1974. Då var jag inte med, utan var helt uppe i proggrörelsen. Men jag bjöd ut dom till mitt kollektiv 1974, eller om det var -75.
Jan Hammarlund berättar att RFSL var så pass vänstervridet på den tiden att det var där han var aktiv. Det var inte förrän 1998 som han gick med i Homosexuella Socialister.
– Jag har gått i varenda demonstration sedan 1977 och letade alltid efter Homosexuella Socialisters banderoll, och så plötsligt kunde jag inte hitta den i mitten på 90-talet. Då tog jag initiativet till att vi skulle starta det igen.

När började du bli aktiv i hbt-rörelsen?
– Egentligen började det med att jag sjöng sånger om homosexuella. Begreppet hbt användes inte då, förklarar Jan.
Detta var i mitten på 1970-talet och Jan berättar att han var tvungen att ta i mer och mer för att folk skulle förstå.
– Sedan var jag i USA 1977 och såg den jättelika Gay Liberation, som Prideparaden hette då, i San Fransisco.
– När jag kom hem ringde jag RFSL. Då satte jag igång och hjälpte till att organisera den första stora demonstrationen, berättar Jan vidare.
Demonstrationen samlade 400 deltagare, vilket var mycket på den tiden. De som arrangerade demonstrationen hade räknat med att det kanske inte skulle bli fler än 50 deltagare. Jan hade därför satt igång vad han kallar en ”röstbefrielseverkstad”, för att de skulle se så glada och käcka ut som möjligt.
– Vi hade ju inga lastbilar med musik och utklädda personer då, utan folk kom i sina vanliga kläder. Men så sjöng vi ”ingen ska få ta min stolthet från mig mer”, ”kampen har börjat, dagen är här” och ”det här är bögars och lesbiskas befrielsekamp”!

Jan Hammarlund var den enda artist i Sverige som kommit ut som öppet homosexuell på den tiden. Han ordnade flera kulturprogram, som ”Homoramaveckan” på vintern 1978.
– Aktivismen var oerhört viktig. Det var mycket kamp på olika fronter. Vi gick till frontalangrepp mot DN när de inte skrev om Homoramaveckan, berättar Jan och tillägger förnöjt att de säkert förlorade en hel del prenumeranter.
Sedan lovade DN att skriva om Frigörelseveckan på våren, vilket de också gjorde.
1979 upphörde också homosexualitet att klassas som en sjukdom efter att Socialstyrelsens trappa ockuperats av unga aktivister ur framförallt RFSL. ”RFSL hade arbetat för att få bort denna klassifikation ända från januari 1971 men de vanliga metoderna med uppvaktningar och brev verkade inte ha någon effekt alls” skriver RFSL själva under fliken Hbt-historia på sin hemsida. Det var medlemmar själva som hade tagit tag i saken och fått Socialstyrelsen att agera.

– Jag var nog mest kulturell aktivist, men alltid i samarbete med RFSL som på den tiden var ganska vänsterorienterat, säger Jan Hammarlund.
Fast vänstern på 70-talet var samtidigt lite stel, berättar han och ser tankfull ut. Speciellt var den inte inkluderande för kvinnor, menar han.
– Kvinnokampen stödde man ju, men det var ändå lite nervöst om det kom ett gäng lesbiska och ville demonstrera på 8 mars, berättar Jan.
– Det var bara Vänsterpartiet som stödde oss, berättar han vidare, Jörn Svensson var den enda politikern som talade på demonstrationer. Det gjorde han redan 1978.
På den tiden fanns inga borgerliga partier som ville besudlas med den frågan. Kpml(r) var de enda inom vänstern som hade en rent grotesk syn på homosexuella, berättar Jan.
– Jag skrev en sång som heter ”Sexualpolitiskt snack” med anledning av Kpml(r):s idiotiska svar. Men för att den inte skulle uppfattas som antivänster lät jag Alexandra Kollontaj skälla ut dom.
Låten Sexualpolitiskt snack finns att lyssna på och ladda ner på janhammarlund.se.

– På 70-talet var det jätteviktigt att skapa ett hbt-utrymme inom vänstern. Idag är det viktigt att skapa ett vänsterutrymme inom hbt-rörelsen, säger Jan som menar att hbt-rörelsen förborgerligats.
Homosexuella Socialister har alltid politiska möten eller debatter under Stockholm Pride. Nu håller de på att starta upp lokalavdelningar i Malmö, Uppsala och på Gotland. Men de har medlemmar i hela landet, berättar Jan.

Vilka är de viktigaste frågorna idag?
– Den internationella solidariteten, svarar Jan direkt, när folk blir hängda på många ställen i världen.
– Och hbt-flyktingars status, säger han och tillägger att, det måste man ge Pride erkännande för – att en del pengar går till internationellt stöd.

Och de viktigaste frågorna för hbt-personer i Sverige?
– Byt regering, svarar Jan och ler.
Hbt-upplysning i skolan tror Jan är viktigt, vilket han inte tror att religiösa friskolor bidrar till. Jan Hammarlund menar att frågor för hbt-personer är olika beroende på klass och etnicitet.
– Det viktigaste idag är att mobilisera hbt-rörelsen i andra frågor, som till exempel mot rasism, förklarar Jan som själv är med i Stoppa nazismen aktivt ickevåld (förkortat SNAIV).
– När man gick hand i hand med en kille på 70-talet så oroade man sig för vad folk skulle tänka, nu oroar man sig för vad de kan tänkas göra, säger han och syftar på det nazistiska våldet.
– Folk räknade med att vi skulle förvalta vårt eget förtryck förut, vilket vi också gjorde mycket. Nu är det en ökad polarisering.
– Framför allt måste man göra något åt de sociala missförhållandena som är grogrunden för allt, säger Jan.

Klimatet för hbt-personer har förbättrats enormt de senaste 40 åren och många lika rättigheter har vunnits. Kvinnors ställning har inte alls tagit samma kliv framåt, där har politikerna snarare gått från att ha kallat sig för feminister till att genomföra kvinnofientliga reformer som t ex att införa vårdnadsbidrag.
– Jag får nästan känslan av att makthavarna hellre ger bögarna lite rättigheter än kvinnor. I en del länder verkar det gå bättre för homorörelsen än för kvinnorörelsen idag, säger Jan.
– Mansgrisarna kan mycket väl tolerera att det finns lite bögar, men inte att kvinnor har sin egen agenda!
Jan påpekar mycket riktigt hur förtryck av kvinnor och av hbt-personer hänger ihop.
– Så länge samhället är familjefundamentalistiskt så finns grogrunden för förföljelse och fördömning av hbt-personer, konstaterar han och pekar på att både familjefundamentalism och förtrycket av kvinnan är primitivt.
Alla segrar för förtryckta i samhället kan också dras tillbaka när makthavarna vill.
– Det väldigt stora stödet från politiker tror jag mycket är för att de tror att det inte kostar något. Ett sätt att undvika protester och konfrontationer, säger Jan Hammarlund.

Kaffe, bullar och kakor är nu urdrucket och uppätet för länge sedan. Vi lämnar Kafé Copacabana smått planerandes inför den 8 mars, som i år är 100 år sedan den första internationella kvinnodagen. HBT-socialisterna kommer att delta på en facklig protest, innan den stora demonstrationen på kvällen där Jan Hammarlund kommer att framträda med musik.

Lina Westerlund