Irak: Amerikanska soldater inblandade i avrättandet av HBT-personer

HBT-socialisterna har tidigare uppmärksammat svårigheterna och förföljelsen av irakisk homosexuella och HBT-rörelsen i landet av islamiska miliser. Nu kommer också avslöjanden om att Amerikanska soldater avrättat HBT-aktivister i Irak.

Efter år av krig, ockupation och förtryck är läget fruktansvärt instabilt i Irak. En grupp som sällan uppmärksammas i denna mänskliga katastrof som USA imperialismen skapat med sitt krig och ockupation är situationen för HBT-personer. Homosexuella män är särskilt utsatta i den allt grövre instabilitet som präglar landet.

Den irakiska HBT-rörelsen utsätts för allt grövre övergrepp. Ledande representanter för HBT-rörelsen uppger att de har bevis för amerikanska soldaters utövande av sådana övergrepp. Bland annat hur amerikanska soldater ska ha avrättat ett antal irakiska homosexuella män. Detta påstående kommer från en artikel i tidningen Washington Blade.

En irakisk flykting som inte ville uppge sitt namn i rädsla för repression säger sig ha bevis för att amerikanska soldater är inblandade i morden på flera av hans homosexuella vänner. Nyheten presenterades i juli vid ett HBT-center i Libanon och väckte genast starka känslor och protester.

Flyktingen säger sig ha bilder på de amerikanska soldaterna där de är inblandade i avrättningarna. Han säger sig dock inte vilja visa bilderna ännu i rädsla för att våldet mot homosexuella ska trappas upp. Att föröljelsen varit stor mot homosexuella i irak från Sunni- och Shiamiliser samt från andra irakier har varit känd. Men att amerikanska soldater har deltagit är helt nya uppgifter. Men med tanke på tortyren amerikanska soldater gjort sig skylldig till i fängelserna som avslöjades är det heller ingen anledning att betvivla uppgifterna.

Andra undersökningar har avslöjat att irakiska regeringsanställda har varit inblandade i brotten mot HBT-personer och attacker på HBT-rörelsen. Enligt den demokratiska kongressledamoten Polls som representerar Colorado är de ”ofattbara brotten mot mänskliga rättigheter”, ”utförda av offentliga regeringsrepresentanter från inrikesministeriet”, skriver QX.

Den irakiska flyktingen säger i intervjun till tidningen Wasington Blade att situationen för HBT personer har förvärrats sedan USA startat sitt krig mot Irak. ”Situationen förvärrats, menar han och fortsätter ”det finns ingen lag och ordning”.

D’Arcy Kemnitz, är verkställande direktör för the National LGBT Bar Association och garanterar den irakiska flyktingens trovärdighet. Hon säger att ”baserat på allt som jag vet och efter att ha arbetat volontärt tillsammans med honom, så kan jag garantera hans trovärdighet”.

De båda poängterar dock att man inte kan peka ut en viss grupp som mest ansvarig för brotten mot HBT-personer utan de kommer från alla håll. Däremot säger de att ”det inte heller är någon som står upp och försvarar de homosexuella”. Den internationella HBT-rörelsen och socialister måste stå upp och ge solidaritet med den irakiska HBT-rörelsen och sprida information om den grupp som ofta glöms bort i USA imperialismens krig och ockupation. Samtidigt är den irakiska HBT-rörelsens kamp sammanknuten med den irakiska arbetarrörelsens och andra förtryckta och minoriteters framsteg och kamp.

Kristofer Lundberg

Irakiska HBT-rörelsens blogg

Stoppa utvisningar av hbt-personer!

Igår morse deporterades 27-åriga Ali till Irak, som han flytt ifrån efter att ha ertappats ha sex med en annan kille. I Irak riskerar han förföljelse, tortyr och att mördas för sin sexuella läggning. En bred rörelse för rätten till asyl måste akut återuppbyggas för att tvinga politikerna att backa från deras omänskliga flyktingpolitik!

Manifestation på Sergels torg, Stockholm, torsdag den 27 augusti 2009. Foto: Lina Westerlund

I 80 länder i världen är homosexualitet förbjudet, och i fem är homosexualitet straffbart med döden. Sedan USA:s invasion av Irak opererar dödspatruller som systematiskt avrättar hbt-personer.
I Human Right Watch nyligen utgivna rapport ”They want us exterminated” beskrivs det bestialiska våldet och morden på hbt-personer i Irak. Rapporten uppskattar att antalet mördade är över hundra, men mörkertalet kan vara stort då familjer till offren inte vågar anmäla.

Trots den färska rapporten om situationen i Irak fortsätter migrationsverket att utvisa hbt-personer dit och till andra länder där homosexualitet är ett straffbart brott, med argumentet att risken är låg om man inte är öppen med sin sexualitet.
Utan grund hävdar migrationsverket att Kurdistan i norra Irak, dit homosexuella Ali utvisades till igår, inte är lika farligt som i övriga Irak.

Ytterligare minst tre homosexuella män från Irak har fått avslag på sina ansökningar om asyl under veckan.

Mot detta arrangerade RFSL en manifestation på Sergels torg idag, torsdag. En illustration av den sexuella rensning som sker i Irak gjordes och fotades av konstnären Elisabeth Ohlson Wallin.

”Morden begås utan att myndigheternas ingripande och liken dumpas på sophögar eller hängs upp som varningar för andra på gatorna. Det pågår en sexuell rensning där personer kidnappas i sina hem för att sedan lämnas stympade och skändade i området nästa dag” (RFSL).Foto: Lina Westerlund

Manifestationen lyckades verkligen lyfta frågan och drog förbipasserande, vilka dock tyvärr inte var speciellt många mitt på dagen en vardag. Tidpunkten har sin största fördel med att chansen att få dit media är större. Men frågan har både potential och ett akut behov av att förankras på gräsrotsnivå för att kunna utveckla en verklig massrörelse för asylrätten, likt Allmän Amnesti 2005.
Utöver Ulrika Westerlund från RFSL talade på manifestationen representanter från Grön Ungdom och Liberala Ungdomsförbundet.
Miljöpartiet stod förvisso längst kvar vid kravet på allmän amnesti 2005, när till och med Vänsterpartiet vek sig. Men Folkpartiet är med i den regering som genomför utvisningarna!
Hbt-rörelsen måste veta vilka som är deras vänner i kampen för asyl. Är det regeringen som utvisar människor och skär ner på våra skolor och vården? Eller är det riktiga asylrättsaktivister och kämpar i nätverk som Aktion Mot Deportation?

HBT-socialisterna deltog på manifestationen, sålde Offensiv och knöt kontakter.
Bygget av en bred rörelse för asyl är akut, och i den måste hbt-rörelsen börja ta plats! Samtidigt är kampen för rätten till asyl inte isolerad till bara för hbt-personer. Det är inte etablissemanget som är våra systrar och bröder, utan kampen för asyl måste föras gemensamt med invandrarorganisationer, fackföreningar, socialister och alla som vill vara med!

Lina Westerlund

HBT-socialisternas kämpar för:
• Asyl åt alla flyktingar som förföljs pga sexuell läggning.
• Amnesti åt alla asylsökande och gömda. Återinför rätten till asyl.
• Allas rätt till vård och ekonomiskt bistånd vid behov. Upprustning av vården.
• Stoppa rasismen. Arbete, bostad och kollektivavtal åt alla.
• Masskamp mot rasistpartier, etablerade partiers och statens brottsstämpling av invandrare.

Stockholm: manifestation för rätten till asyl

RFSL:s pressmeddelande:

26 aug 09:

Sexuell rensning pågår, regeringen måste stoppa avvisningarna

Imorgon torsdag anordnar RFSL en manifestation mot det systematiska dödandet av hbt-personer som sker i Irak och att Sverige fortfarande avvisar hbt-personer till länder där de riskerar att förföljas och dödas. Vi kommer även att överlämna en gåva som symboliserar sexuell rensning och ett kravbrev till regeringen på eftermiddagen.

– Regeringen kan inte gömma sig bakom byråkratin i asylfrågan. Sverige och EU måste agera nu för att skydda hbt-personer som riskerar att dödas och fängslas, säger Ulrika Westerlund, vice förbundsordförande för RFSL.

Manifestation
Torsdag 27 augusti kommer RFSL att ha en manifestation på Sergels torg. På plats kommer den sexuella rensning som pågår i Irak att visualiseras i form av en installation. Elisabeth Ohlson Wallin kommer att vara på plats och fotografera installationen.

Var: Sergels torg

När: Klockan 12.00 – 13.00 torsdag 27 augusti.

Äldre hbt-personer utsatta

I samhället finns en allmän uppfattning att äldre personer inte är sexuella varelser. Som att bara för att man har fyllt 70 år försvinner en stor del av de grundläggande mänskliga behoven förutom att äta, sova och toalettbesök. Att äldre dessutom kan ha en annan läggning än heterosexuell verkar förbigå de flesta.

Äldre som betecknar sig som homo, bi eller transperson (hbt) känner sig ofta extra utsatta. Förutom att de är gamla och kan känna sig bortglömda av samhället, har de dessutom växt upp i ett klimat där en alternativ sexuell läggning inte varit okej. Att ta kontakt med yttre instanser som vården kan kännas väldigt svårt.

Förra året kom en rapport från Socialstyrelsen, Vård och omsorg av äldre, som innehöll ett hbt-perspektiv. I rapporten framgår att äldre hbt-personer mår sämre än sina heterosexuella jämnåriga och känner sig diskriminerade i möten med sjukvård och äldreomsorg.
Rapporten lyfter bland annat fram behovet av hbt-kompetens hos personal.
Även om samhället är något öppnare nu så är det fortfarande svårt för homo-, bi- och transsexuella äldre att öppet våga visa sin läggning. Många vågar inte ta kontakt med till exempel hemtjänsten eller annan omsorg av rädsla för reaktionerna.

I Stockholm är det på gång ett hbt-boende som ska heta Regnbågen. Än så länge är det inte säkert om det ska bli ett äldreboende eller ett trygghetsboende, det beror på behovet. Det har skickats ut enkätundersökningar och där har man sett att efterfrågan på ett särskilt hbt-boende har varit stort. Regnbågen kommer man att kunna söka sig till från hela landet, man behöver alltså inte vara bosatt i Stockholm. Det är även tillåtet att söka om man inte definierar sig som homo-, bisexuell eller transperson.
Det finns även redan hemtjänstföretag som nischat sig med hbt-kompetens i Stockholm.

En del utav den kritik som framförts mot den här typen av verksamhet är att hbt-personer inte är en homogen grupp, att bara för att man definierar sig som bög behöver man inte vilja bo med andra bögar. Detta stämmer såklart, men syftet är inte att bunta ihop hbt-personer på samma ställe utan att man som äldre hbt-person skall kunna få tillgång till en fördomsfri vård, både från personal och medboende.
En annan farhåga är att dessa alternativ fungerar som alibi för kommuner och landsting att skylla sin egen ovilja mot att lägga resurser på hbt-kompetens, på att det finns privata alternativ. Det ska inte spela någon roll om du är svart, vit, homo, hetero, kvinna, man, jude eller muslim – det ska vara en självklarhet att om du behöver vård ska du kunna gå in på vilken vårdcentral som helst, ha vilket boende eller hemtjänst som helst och bli bemött med respekt. Du ska inte behöva uppsöka ett speciellt privat alternativ, för att inte bli diskriminerad. Hbt-kompetens borde vara en självklarhet på alla arbetsplatser, särskilt i den offentliga sektorn.

Sanna Tefke,
vårdbiträde

Uppstartsmöte för HBT-socialisterna Stockholm

Efter ett lyckat ingripande på Pride var vi åtta hbt-aktivister, som samlades förra söndagen på HBT-socialisterna Stockholms uppstartsmöte. Kampanjer framöver diskuterades livligt och konstruktivt.

Massdemonstrationen den 15 september blir HBT-socialisterna Sthlm:s huvudkampanj som vi kommer att mobilisera till samt delta i under en banderoll med parollen ”Upprustad välfärd utan heteronorm”, eller liknande.
– Hbt-socialisterna organiserar medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna och alla andra som vill vara med. Vi finns dels för att lyfta hbt-frågor inom RS, dels för att lyfta socialismen inom hbt-rörelsen, inledde Lina Westerlund mötet som följdes av diskussion.

Sanna Tefke, aktiv i kommunal sektion 26, tog upp om situationen för äldre hbt-personer och om nya satsningar inom äldreomsorgen som planeras.
– Men det är viktigt att sätta press på att kommunen inte litar till att ”privata alternativ dyker upp om det finns en marknad för det”, utan att kommunen ska vara ansvarig och skyldig att se till att det finns, sa Sanna och berättade sedan om de RS hbt-motioner.
- RS har i Luleå och Haninge där vi sitter i kommunfullmäktige lagt fram en hbt-motion. De viktigaste förslagen var: att kommunal personal ska få kompetens inom genus- och hbtperspektiv, att kommunen garanterar att kurator eller skolsköterska finns tillgänglig på varje skola minst halva skoldagen, att kommunen bygger ut elevvården med kamratstödjare, att alla skolors likabehandlingsplaner ska innehålla direktiv på hur sexism och homofobi ska motverkas, att allt material som berör sex och sexualitet inom undervisningen inventeras i samråd med t.ex. RFSL. I Luleå bifölls motionen på allt förutom det som kostar, i Haninge ansåg politikerna det vara upp till skolan och vägrade rösta för.

Syndikalisten Dennis Gustafsson i Jordbro, ska kolla upp med facket på sitt jobb hur det ligger till med hbt-kompetensen. Layla Ekengren, som träffade på oss under Pride, ska prata med några hem för ungdomar som hon har kontakt med om vi inte kan ha hbt-lektioner där.
HBT-socialisterna i Stockholm har nu på pappret åtta medlemmar som skrev på färska medlemskort designade av Nikolaj Cyon. Nikolaj tog även på sig att skriva en djupare artikel om krav på icke heteronormativt samt hbt- och genusperspektiv på lärarutbildningen, i skolans läroplan och i läroböckerna. Detta inför en kommande kampanj under hösten.

Beslut som togs var:
-    Att HBT-socialisterna ska ha ett block i samt mobilisera inför massdemonstrationen den 15 september.
-    Att Trash får ansvar över att skriva förslag till stadgar, samt mål att grunda HBT-socialisterna på RS kongress 30 oktober – 1 november.
-    Att vi ska ha en kampanj för icke heteronormativt samt genus- och hbtperspektiv på lärarhögskolan och i skolans läroplan, efter den 15 september. (Nikolaj skriver artikel)
-    Att HBT-socialisterna Stockholm härmed är bildat.
Samtliga beslut röstades enhälligt för av alla närvarande.

Nästa möte kommer att ske i samband med banderollmålning.
SÖNDAG DEN 6 SEPTEMBER, uppsamling kl.14.45 vid Rågsved T-banestation.

HBT-socialisterna Stockholm

Hur stoppa sverigedemokraterna?

De etablerade partierna har nu bytt fot och vill bjuda in rasistiska sverigedemokraterna för debatter. (se GP måndag 18:e augusti). Bara för att SD ökar i opinionsmätningar som till stor del beror på den uppmärksamhet och gratis reklam de får av ett oproportionerligt medieutrymme, så innebär det inte att deras rasism skulle ha försvunnit. Problemet med att bjuda in rasistiska sverigedemokraterna är flera.

För det första för att rasister och nazister får ökat självförtroende och med det så ges en legitimitet för rasistiska skämt, trakasserier, misshandlar och till sist politiska mord.

För det andra så kan de etablerade politikerna inte vinna en debatt mot rasisterna i sverigedemorkaterna för att de dels kopierar deras politik, dels för att de är grunden till det missnöje som får människor att söka sig något nytt alternativ.

Risken är stor att de etablerade partiernas ändring i frågan också öppnar dörrar till att rasisterna kommer ut till skolorna. De elever som kör ut rasisterna ur skolan gör helt rätt, på samma sätt som de tusentals personer som stoppat och buat ut sverigedemokraternas torgmöten runt om i landet.
 
Tydligast har anpassningen till rasisternas politik kommit i det borgerliga blocket i Malmö. Det moderata oppositionsrådet Anja Sonesson i Malmö vill dra in bidragen för invandrare som väljer att bo kvar i exempelvis Malmö, trots att de inte får jobb.

På detta sätt försöker man inte bara bekämpa sverigedemokraterna genom att ta debatten med dom utan även genom att ta över deras politik. Och i sin analys så har de helt missat att det är missnöjet med deras högerpolitik, inkl den såkallade oppositionens högerpolitik som gett sverigedemokraterna ett utrymme.
 
Så varför ska då de etablerade riksdagspartierna ta den här debatten? Helt klart är det inte för att de nu plötsligt blivit aktiva kämpande antirasister utan för de är rädda för att mista sina platser i fullmäktigesalar och i riksdagen. Vad som nu krävs är en verklig antirasism, som tar kamp mot rasism, oavsett varifrån den kommer.

Om inget kämpande alternativ mot krisen finns är risken stor att rasism och högerpopulism vinner ett visst gehör. Missnöjet med de etablerade partierna, som är ansvariga för högerpolitiken, måste ges chans att ta sig annat uttryck än i väljarstöd till SD. Behovet är akut av att bygga ett nytt arbetarparti, som tar strid med politiker som bara gynnar storföretag och direktörer.

Det som behövs är gemensam kamp mot rasism och för jobb, bostäder, vård och utbildning till alla. Det är en kamp som varken sverigedemokraterna eller de etablerade partierna kan driva. Utan det är upp till var och en och det är den kampen som HBT-Socialisterna tar i hela landet.

Joel Eriksson

Rapport från israeliska socialister om massprotesterna i Tel Aviv

Den 1 augusti blev två unga homosexuella mördade i Tel Aviv. Det var den allvarligaste homofobiska attacken i Israels historia. Attacken följdes av en våg av protester i vilken Maavak Sozialisti (CWI i Israel, Rättvisepartiet Socialisternas systerparti) deltog. Protesterna riktade sig mot förtryck på hbt-personer och den israeliska maktens homofobiska provokationer.

Efter flera års provokationer och våld har det till slut skett i Tel Aviv. Den första augusti runt kl.23.00 kom en maskerad svartklädd man in i HBT Centrums möteslokaler där ett ungdomsmöte hölls. Mannen besköt mötessalen i en minut innan han började leta efter fler som gömde sig. De flesta som var närvarande skadades och två dog omedelbart. Nir Katz, 26 år och Liz Trubeshi, 16 år.

Så fort nyheten om attacken kom ut spreds den och folk började mötas nära brottsplatsen och började spontant förbereda minnes- och protestplakat. Några timmar efter attacken var vi över 1000 deltagare på plats som marcherade längst Tel Avivs gator ropandes ”Vi kämpar för jämlikhet – Vi krossar garderoben!”. Marchen avslutades på hbt-centret med en minnesstund.

Den kommande veckan följdes av ett högt antal hbt-protester och solidaritets- och minnesevenemang i Israel. Dessa protester fick ett stort stöd från allmänheten. Veckan toppades med cirka 70 000 människor som deltog i en historisk massdemonstration.
Internationellt organiserades också demonstationer och protester i stora städer i väst.

Protesterna, som från början leddes av de mest radikala vänsterkrafterna, ledde till att de flesta stora politiska partierna fördömde attacken. Samtidigt försökte man hålla rörelsen i schack med uttalanden som ”man kan inte vara säker på att attackerna är homofobiska – det kan vara relaterat till något kärleksgroll”. Detta är uttalanden byggda på den institutionaliserade homofobin.
Mördaren visste precis var han skulle och försökte mörda så många hbt-personer som möjligt. Om det hade varit en terrorist hade polisen inte vågat sig på att säga att terroristen kanske skulle ha personliga anledningar till attacken, såsom kärleksproblem.

Innan begravningarna ägde rum samlades hundratals demonstranter. Irriterande nog samlades även politiker från de etablerade partierna, inklusive representanten för oppositionen, Tzipi Livni, för att hålla hycklande tal. Dessa politiker ignorerade helt det ansvar deras egna partier hade när det gäller de homofobiska uppviglingarna, diskrimineringen och inställsamt smör för extremhögern. Istället fokuserade de etablerade politikerna på personliga meddelanden till föräldrar för att acceptera sina barn, och till unga för att hjälpa dem att komma ut ur garderoben.

När Livni själv satt i parlamentet var hon väldigt tyst när attacker på hbt-personer togs upp. Hennes egna högerkollegor jämförde hbt-personer med odjur och beskyllde hbt-personer för att vara psykiskt sjuka, sprida sjukdomar och orsaka jordbävningar – bokstavligen.

Det är helt förståeligt att många har förhoppningar på den falska fasaden av sympati de etablerade partierna nu visar upp. Men det är beklagligt att Kommunistpartiet opportunistiskt nu klappar händerna åt Livnis tal istället för att avslöja henne i en större kontext. Man kan inte ignorera hennes medverkande i attacker på fattiga och arbetarfamiljer, välfärd och massakern på hundratals unga, hbt- personer och andra i Gaza och Libanon.

Dagen efter attacken höll CWI i Israel och andra en liten protest med paroller som bland annat ”homofoberna i makten är ansvariga för olyckan” och ”lika rättigheter till alla samhällen – slut på all diskriminering”. Många anslöt sig till talkörerna och en liknande protest hölls i slutet på massdemonstrationen, där CWI-medlemmar delade ut flygblad och diskuterade med människor om situationen och vägen framåt för kampen.

Det allmänna trycket mot den politiska etablissemanget, regeringen, polisen och domstolarna, har lett till en paus i den legala hetsen mot hbt-världen. Man försöker dölja den statliga apparatens skandalösa uppförande, men det ska också ses som ett resultat av protesterna.

Sedan attacken har mobiliseringen av unga och vuxna hbt-personer varit imponerande. Ett visst lager har radikaliserats och gått in i en stor politisk kamp för första gången. Den här terrorattacken har spräckt många liberalers bubbla om att hbt-kampen i Tel Aviv inte längre behövs och att man redan åstadkommit allt som behövts här.
Hatbrott är fortfarande dagliga brott, även om det inte är i lika hög skala som i andra storstäder i Israel. Det är också viktigt att peka på att mord och självmord som skett under påverkan av homofobi och sexism är en integrerad del av verkligheten, även om det i många fall döljs väl.

Det allmänna ledarskapet för hbt-rörelsen är extremt belåten med etablissemangets kramar och föredrar att undvika några eventuella eskalationer av kamp. De fokuserar på sorgen och är nöjda med politikers löften. Men etablissemangets kramar är farliga björnkramar från falska vänner. Saker måste alltid ses i ett brett politiskt sammanhang, den konservativa regeringen är involverad i krig mot både majoriteten av den israeliska befolkningen och den palestinska, och utgör ett hot mot säkerheten för befolkningen i närliggande länder genom en upptrappning av militariseringen.

Varken regeringen eller den så kallade oppositionen kan ge några lösningar. Som vanligt är det bara genom bestämd kamp som verklig förändring kan ske och detta inkluderar den totala bortskyfflingen av de nuvarande styrande politiska krafterna.

Dagarna som följde morden har gett nya oberoende formationer. Evenemang, protester, demonstrationer – många av dem hölls mot stora organisationers lednings vilja. Dessa initiativ och formationer leddes framförallt av unga aktivister (främst transsexuella), som tröttnat på de självutnämnda kapitalistiska ”ledarna” för samhället. De nya formationerna betonade behovet av demokratiska diskussioner och behovet av att koppla samman kampen med andra sociala frågor. Dessa insatser visar potentialen för en seriös demokratisering av dessa organisationer, vilket är ett villkor för ett långsiktigt framsteg i hbt-kampen.

Etablissemangets björnkram däremot öppnar upp för stärkandet av högerkrafter och eventuellt för en ökning av förtyck mot hbt-personer. Men samtidigt finns ett radikaliserat skikt av aktivister som söker efter en väg att ta den här kampen till verklig seger i samma anda som i Stonewallupproret 1969. Många av de radikala aktivisterna inser tydligt att all diskrimination och förtryck måste krossas. Detta kan bara ske med en social revolution som kan starta bygget av ett socialistiskt demokratiskt samhälle.

Som tidigare tänker vi fortsätta vårt engagemang i hbt-kampen, stärka vårt samarbete med oberoende initiativ, diskutera och föreslå steg som för kampen framåt. Kampen måste slås samman med andra sociala frågor och rörelser i samhället och vi måste ständigt övertyga fler människor att gå med oss för denna kamp.

Charlie James och Shahar Ben-Khorin
Maavak Sozialisti  (CWI i Israel)

Homosexuella mördas i Irak

Ny rapport från Human Rights Watch visar att Irakisk milis torterar och dödar män som misstänks vara homosexuella. Myndigheterna i Bagdad gör heller inget för att stoppa våldet.

Hittills i år har hundratals män kidnappats, torterats och mördats under den blodiga våldsvåg som startade i Bagdadstadsdelen Sadr-staden, där den shiamuslimske Muqtada al-Sadrs Mahdimilisen styr.

Rapporten offentliggjordes i Libanon med titeln ”De vill utrota oss”: Mord, tortyr, sexuell läggning och genus i Irak. Rapporten slår fast att det är omöjligt att veta hur många män som har dödats, men man räknar med att det rör sig om hundratals.

Överlevande har vittnat om hur milismän tränger sig in i deras hem och förhör sina offer innan de avrättar dem, detta för att förmå dem att namnge andra möjliga homosexuella.

Läkare och bårhuspersonal vittnar om groteska tortyrskador på de mördade männen.

Företrädare för Mahdimilisen har antytt att militära aktioner ska råda bot på ”feminiseringen av irakiska män”.

Milisen menar att ”irakiska mäns maskulinitet är hotad”. Homosexuella eller miosstänkta homosexuella har också fallit offer för hedersmord. Familjemedlemmar har mördat män för att deras ”omanliga beteende” hotar familjens eller klanens rykte.

HBT-socialisterna menar att alla utvisningar till Irak måste stoppas.

Kristofer Lundberg

Hatet som politisk konst – In hate we trust porträtterar hatbrott i komponerade miljöer

Med Ecce Homo provocerade Elisabeth Ohl­son Wallin fram hatet i kyrkan. Det fick påven att ställa in sitt planerade Sverigebesök och under utställningens turné under två år i Euro­pa kom den att framkalla protester och mordhot. Under Prideveckan visade Elisabeth mer av hatet i sin utställning om hatbrott: In hate we trust.

Foto: Elisabeth Olson Wallin

Det som fick Elisabeth Ohlson Wallin att sätta igång denna gång var inte påvens besök utan det stigande antalet hatbrott som spritt sig i Europa och i Sverige.
När Åke Green dessutom kom med det numera ökända citatet om homosexualitetens likhet med en cancersvulst (”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhälls­kroppen”) blev det droppen som fick bägaren att rinna över. I den första bilden Elisabeth tog till In hate we trust ser vi en församling med en präst misstänkt lik Åke Green. Halva församlingen heilar och den andra de­len är rädd och förskräckt.
– Jag var väldigt naiv när jag gjorde ”Ecce Homo” och förstod inte att det fanns så mycket hat mot hbt-världen, berättar Elisabeth för DN På Stan.
– De värsta reaktionerna kom från kristna grupper och jag kände redan då att jag skulle vilja skildra det krist­na hatet.

Ett annat element av det kristna hatet porträtteras i ”Våldtäkten”, ett fotografi som porträtterar den kristna högerns likgiltighet inför hatbrott. En ung lesbisk kvinna blir våldtagen av två nazister i Rom och kyrkans kommentar är att hon får skylla sig själv som befann sig på en lesbisk bar.
När Elisabeth Ohlson Wallin var i Rom för att fota ”våldtäkten” med några män utklädda till kardinaler med stånd blev hon nästan arresterad. En kvinna som råkade se plåtningen ringde polisen och polisen dök snabbt upp med blåljus för att avbryta fotograferingen och gå igenom Elisabeths dator med alla hennes bilder.

Protesterna som kom under utställningen av denna bild blev också stora, men Elisabet själv menar att hon inte dömer kristna utan kyrkans handlingar. Men även vanliga medlemmar i den kristna kyrkan måste väl kunna tänka till själva? Vad säger detta om kyrkans eviga tal om kärlek, om man inte ens kan ställa sig upp mot hatbrott? Elisabeth själv var med i Svenska kyrkan och valde att gå ur.

In hate we trust är en serie fotografier om hatbrott som baseras på verkliga händelser och det är det som gör de komponerade bilderna så verkliga. Hon är inte en målare, men hon målar fotografierna genom att regissera dem mycket noggrant. Hon inspireras starkt av barockens oljemålningar och det gör ljussättningen väldigt speciell, där uppmärksamheten hela tiden dras till speciella föremål eller karaktärer. Bilderna berättar hemska historier om hatbrott och är väldigt samhällskritiska och politiskt laddade.
Eva Dahlgren specialkomponera­de ljudillustrationer till utställningen med ett mycket kusligt tema som förstärker bildernas allvar.

Elisabeth vill inte kalla sina fotografier för konst och hon vill inte heller definiera dem som politiska.
Själv tycker jag hon har fel. Det konstnärliga i bilden är kompositionen och det fantastiska ljuset. Det politiska inslaget gör konstverket konsekvent och genomtänkt.

I ”Internetdate” får vi till exempel se fallet med Malmökillen som stämde möte med en kille på nätet och då direkt hamnade i en fälla som skulle ha kunnat sluta med en brutal misshandel. Hans bukett med rosor ligger bredvid honom på parkbänken och hans sårbarhet är total.

Foto: Elisabeth Olson Wallin

Inte många gick ut från utställningen på Pride House utan att känna hur otroligt allvarligt det är med hat­brott. Och kanske gick några ut från utställningen med en vilja att göra nå­got åt det och faktiskt bekämpa det.

Lucía Collazos

Tips:
Elisabeth Ohlson Wallins utställning ”King, Queen and Queer” på Armémuse­um finns kvar till den 31 oktober.

Pridefestivalen 2009

Sista veckan i juli och dagarna runt omkring hände det något med Stockholm. Plötsligt sågs regnbågsflaggor överallt – på taxibilar, bussar, krogar affärer och människor, och samkönade par höll handen och hånglade helt ogenerat. Pridefestivalen är en frizon för hbt-personer, den enda veckan på hela året som många äntligen vågar vara som de vill utan att riskeras mötas av samhällets fördömande.

Årets Pridefestival var mellan den 27 juli och 2 augusti och temat för i år, som fick många att höja på ögonbrynen, var ”Hetero”. Syftet är att belysa och ifrågasätta den heteronorm som råder i samhället och som begränsar alla, inte bara men framförallt hbt-personer.
I en reklamfilm som gjordes för Pride visades exempel på vanliga situationer i vardagen där heteronorm råder. Exempel var ett kvinnligt par som tar in på hotell men får separata sängar, den lilla flickan som vill ha en actionfigur men istället får en Barbie och fotbollstränaren som skriker ”kärring” åt killen som slagit sig och gråter. Heteronormen råder överallt och det är bra att det kommer ut i ljuset och diskuteras, så att detta förlegade system kan avskaffas.

Festivalen inleddes med en hångelmanifestation på Sergels Torg med 120 deltagare. Invigningen började senare på kvällen i Kungsträdgården med invigningstalarna komikern Magnus Betnér och författaren Sandra Dahlén. Schemat under veckan var fullspäckat och det fanns något för alla. Artistutbudet var lyckat i år och hela 11 000 kom till den traditionella schlagertorsdagen i Pride park där artister som Aleksander Rybak, Lilli och Sussie och Magnus Carlsson uppträdde. Stjärnnumret i år var överraskande, legenden Marc Almond från Soft Cell på lördagen gav en fantastisk show!

Nytt för i år var Pride Garden i Kungsträdgården som var helt gratis där det bland annat var gratiskonserter och organisationer som försvaret, QX, Posithiva Gruppen/KvinnoCirkeln Sverige/Heteropuls och Egalia hade utställningar.

I Pride House i kulturhuset var det tonvis med intressanta politiska diskussioner, utställningar, shower omöjliga att hinna med alla som man ville. Till exempel hade Elisabeth Ohlson Wallin en fotoutställning, ”In hate we trust”, om hatbrott. Paneldiskussioner och workshops som ”Större risk att bli fattig om du är queer”, samtal om surrogatmödraskap, våld inom samkönade relationer, bättre vård för transpersoner i norden, islamofobi och homofobi, hatbrott, nazistvåld och mycket mycket mer. Även den från förra året hyllade humorshowen ”Kyss min Plysch” var tillbaka i år.

I Tantolunden som för 12:e och sista året huserade Pride Park (nästa år blir det på Sjöhistoriska riksmuseet) var det inte bara shower och ”mingel”.
Många organisationer och politiska partier hade tält och inbjöd till intressanta diskussioner och föreläsningar. LO hade till exempel en punkt om diskriminering och kollektivavtal som handlade om hur det finns utrymme för diskriminering i kollektivavtalen för hbt-personer, särskilt när det gällde rätt till ledighet. LO var förvånansvärt självkritiska på denna punkt och lovade se över alla kollektivavtal så att det inte ska kunna gå att tolka fel. Det diskuterades även om vikten av hbt-kompetens inom facket och på arbetsplatserna och hur man kan agera på sin egen arbetsplats.
Även Gaysyrrorna bjöd in till intressanta diskussioner om vård för transpersoner och osynliggörandet av äldres sexualitet.

Tråkigt var att det var liten, eller ingen, uppmärksamhet på att slaget vid Stonewall har 40-års jubileum (Läs förra Offensivs mittsida), vilket faktiskt är ursprunget till att vi firar Pride. Det som fanns var en teater på Teater Tribunal som Homosexuella Socialister och Tupilak tog initiativ till.
RS och HBT-socialisterna tog också sitt ansvar och anordnade ett öppet möte med Stonewall som tema och hur kampen kan föras idag. Mötet hade cirka 15 deltagare, men skulle med största sannolikhet ha haft fler om inte mötesplatsen var tvungen att ändras i sista sekunden.

Finalen, det vill säga paraden, gick av stapeln på lördagen och hade 35 000 deltagare och 350 000 åskådare. Det är färre än förra årets parad som hade 45 000 deltagare och 450 000 åskådare, men då var det också Europride.
RS och HBT-socialisterna hade en egen politisk del alldeles bakom Homosexuella Socialister och Vänsterpartiet. Talkörer som ”Inga nazister på våra gator – fyll dem istället med bögar och flator”, ”Kapitalism och homofobi – eran tid är snart förbi” och ”Stoppa världens homohat – skiva påven till oblat” ropades ut över åskådarna som hejade på. Vi delade även ut flygblad inför massdemonstrationen den 15 september mot högerpolitik och rasism, och uppmanade människor att bli aktiva i kampen.
Totalt gjorde RS och HBT-Socialisterna ett lyckat ingripande under Pride med aktiviteter varje dag hela veckan där vi träffade flera intresserade av att bli aktiva. Sammanlagt fick vi över 8 000 kronor i bidrag och runt 280 Offensiv såldes.

Men nu är prideveckan över, och de flesta regnbågsflaggorna och hånglande paren syns inte till längre. Heteronormen råder fortfarande. Det är synd att hbt-frågorna får mest utrymme bara en vecka om året, dessa frågor borde lyftas varje dag och hbt-kampen måste vakna upp och bli levande igen så kanske flaggor och homohångel blir en mer frekvent syn i framtiden.

Sanna Tefke