Vad vill HBT-socialisterna?

Som hbt-personer måste vi alltid förklara och försvara vår sexuella läggning. Vi måste ständigt ”komma ut ur garderoben” eller lära oss att tänka ”flickvän” när någon automatiskt frågar om man har pojkvän. Både heteronormen som genomsyrar hela samhället och homofobin måste bekämpas. Hur?

HBT-socialisterna organiserar medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna och andra som vill vara med i kampanjen. Till skillnad från liberalers inriktning ligger våra krav inte på en individnivå, utan är inriktad på att knyta fler till en aktiv kampanj. Vi håller lektioner på skolor och driver olika frågor, men våra krav riktas uppåt på mer resurser och satsningar från politiker och makthavare.

Det är för snävt att endast kräva lika rättigheter juridiskt, när heteronorm och homofobi genomsyrar hela samhället och även måste avskaffas socialt och ekonomiskt.

Även om diskriminering är förbjudet, så förekommer det både i skolan, på arbetsplatser och andra ställen. Likaså är rätten till könskorrigering inte nog om resurserna till vården är så snäva att vårdköerna ringlar sig långa och priserna är så dyra att ”rätten” bara gäller för de som har pengar.

Förra året la Rättvisepartiet Socialisterna fram en motion där vi sitter i Luleå och Haninge kommun- fullmäktige om åtgärder för att sätta hbt-personers likaberättigande i praktiken.

De viktigaste förslagen i motionen var:

• Att kommunal personal ska få kompetens inom genus- och hbt-perspektiv, t ex genom RFSL.

• Att kommunen garanterar att kurator eller skolsköterska finns tillgänglig på varje skola minst halva skoldagen.

• Att kommunen bygger ut elevvården med kamratstödjare.

• Alla skolors likabehandlingsplaner ska innehålla direktiv på hur sexism och homofobi ska motverkas.

• Att allt materiel som berör sex och sexualitet inom undervisningen inventeras i samråd med t ex RFSL.

I Luleå bifölls motionen i alla delar utom det som innebär en omedelbar kostnad, d v s skolsköterskor, kuratorer och kamratstödjare. I Haninge vägrade politikerna rösta för.

Men det går att få igenom sina krav, inte med vädjanden till politikerna utan genom att utmana dem på gator och torg, strejker och protester. För rättvisa behövs en massrörelse med förankring och stöd i samhället.

Risken när ekonomin nu är i en kris likt depressionen på 30-talet, är att flera satsningar som resurser i skolan, hbt-äldreboende och asylrätten nu dras åt eller helt dras tillbaka.

Både på skolor och arbetsplatser borde fackföreningarna ta krafttag för att bekämpa homofobi, rasism, sexuella trakasserier och diskriminering.

Att fackföreningarna lägger fram förslag om sänkta löner samtidigt som de inte lyft ett finger för att rädda de tusentals jobb som nu försvinner, visar på behovet av demokratiska kämpande fack.

”Vi vägrar betala er kris” är parollen för den demonstration mot högerpolitiken och för jobben, välfärden och klimatet, som kommer att hållas vid riksdagens öppnande den 15 september. Arrangör är Septemberalliansen som samlar en rad fackklubbar, miljöorganisationer, asylgrupper, invandrarföreningar och politiska organisationer.

Hbt-aktivister borde delta på demonstrationen den 15 september då vi också drabbas av kapitalismens kris.

Roten till heteronormen ligger i patriarkatet och klassamhället, vilka båda är grundstenar i kapitalismen.

Kapitalismen är ett system som endast går ut på att göra vinst. Genom kvinnoförtrycket tjänar de redan rika i samhället enorma pengar. Dels då kvinnor jobbar gratis i hemmet och med att ta hand om barn och gamla. Dels kan kvinnor utnyttjas som billigare arbetskraft.

Inom kapitalismen speglas det förtrycket i familjen. För att säkra att mannens arv går vidare till hans barn uppstod historiskt en kontroll av kvinnans sexualitet, som fortfarande gäller.

Homosexualitet bryter mot allt vad kärnfamilj och heteronorm heter. Det har varit accepterat i skymundan för överklassen, men aldrig öppet accepterat.

Kampen mot förtryck hör samman med kampen mot det kapitalistiska systemet, och vice versa.

Bolsjevikerna var de första i världen att avkriminalisera homosexualitet och införa en rad rättigheter för kvinnor, mindre än en månad efter den ryska revolutionen. Rättigheter som dock drogs tillbaka under stalinismen.

Heteronorm och förtryck kommer inte försvinna av sig själv i ett socialistiskt samhälle, men kan endast i ett klasslöst samhälle vara möjligt att avskaffa.

Lina Westerlund

40 år sedan Stonewall och hbt-rörelsens födelse

Klockan fyra på morgonen den 28 juni 1969 i Greenwich Village, New York, började bögar, flator och transvestiter trötta men upprymda dra sig hemåt efter att för första gången slagit tillbaka mot den homofobi som genomsyrade USA och resten av världen.

De som i hela sina liv hade levt i hemlighet i rädsla att förlora jobb, familj och bostad eller åka i fängelse, hade nu slagits med polisen i tusental ropandes ”Gay Power”. Detta för att försvara landets enda gaybar med dansgolv – Stonewall Inn. Ett år senare firades upproret av ett 15 kvarter långt demonstrationståg, vilket blev starten för Priderörelsen.

Kravallerna vid Stonewall Inn var en lika avgörande enskild händelse för samhällsförändring som när Rosa Parks den 1 dec 1955 vägrade ge sin plats på bussen åt en vit man bara för att bussbolagets regler krävde det. Liksom Rosa Parks vägran att resa sig blev startskottet för medborgarrättsrörelsen, ändrade Stonewallkravallerna för alltid folks syn på gaypersoner. De var inte längre osynliga, varken för sig själva eller för andra och de tänkte inte längre be om ursäkt för något.

Under 60-talet jäste USA av kamp då indianer, svarta, kvinnor och arbetare började kräva sin rätt. Koloniala revolutioner, motståndet mot USA:s invasion av Vietnam samt generalstrejken i Frankrike 1968 visade att världen var möjlig att förändra. Orsakerna till 60 och 70-talens radikalisering är många och går tillbaka ända till de båda världskrigen.

När många amerikanska män kallades in för att tjänstgöra i krigen fick nya skikt såsom kvinnor, svarta och folk från landsbygden ta över arbetena i industrin. En kollektiv känsla byggdes upp bland dessa skikt vilket lade grunden för sociala och politiska rörelser. Hbt-personer från landsbygden fick även för första gången möjlighet att träffa likasinnade i och med den koncentration av människor som skedde vid inkallelserna och inflyttningen till städerna.

Det stärkta självförtroendet hos dessa grupper blev dock ett hot mot staten och den moral som systemet vilade på. Staten svarade med repression och en massiv propaganda- kampanj för kärnfamiljen. Allt som stämplades som ”oamerikanskt beteende” förföljdes av McCarthy-regimen. Homosexuella registerades under 50- och 60-talen av såväl FBI och polisen som av postverket.

Mellan år 1947 och 1950 avskedades 420 personer från sina statliga jobb och 4 380 från militären då de misstänktes vara homosexuella. Gaybarer raidades och stängdes ner varvid besökarna arresterades och förödmjukades offentligt. Barerna ägdes heller inte av gayaktivisterna själva utan stod ofta under maffians kontroll.

En av de vikigaste frågorna för de homosexuella männen var att få slut på polisens så kallade ”entrapments” eller brottsprovokationer, d v s att polismän låtsades ragga upp män på gaybarerna, vilka arresterades om de besvarade raggningsförsöken. Inte ens när du blev uppraggad på krogen kunde du alltså bli odelat glad!

Då det var väldigt svårt att hemlighålla en långvarig relation skapades en kultur bland bögar av tillfälliga sexuella förbindelser, ofta i parker. Lokala homofober samlade ibland ihop medborgargarden som rensade parkerna och arresterade folk.

Allt detta skapade förstås reaktioner. Först med att organisera sig var de homosexuella männen som 1950 bildade The Mattachine Society i Los Angeles på initiativ av kommunisten Henry Hay. Då ordet homosexuell användes som skällsord föredrog de att kalla sig homofilaktivister, vilket förstås klingar märkligt idag.

The Mattachine organiserades som hemliga celler och namnet är medvetet kryptiskt. Organisationen tog stora steg framåt då en av dess grundare 1952 greps efter en brottsprovokation i en park och åtalades för oanständigt beteende. Mattachine använde rättegången som en politiskt plattform och åtalet släpptes efter ett dödläge. Framgången ledde till att man 1953 hade över 2 000 medlemmar, men då en ny ledning beslutade om att anta en mer ickekonfrontativ inrikting stagnerade organisationen.

1955 startade fyra lesbiska par organsationen Daughters of Bilitis (DOB) i San Fransisco. I början organsierade man ställen där flator kunde gå ut och dansa ifred från polis och homofober men fokus ändrades snart till att försöka få lesbiska accepterade av samhället. Understödda av Mattachine började DOB ge ut månadstidningen The Ladder 1956. Både Mattachine och DOB spreds till flera städer och till östkusten, främst New York.

Organisationerna var väldigt inriktade på vinna acceptans för ”homofiler” och uppmanade till ”respektabel” klädsel och beteende. Det är oklart om de även medvetet organiserade bisexuella eller ens såg bisexualitet som en läggning. Många aktivister tog dock avstånd från transpersoner då de trodde att dessa aldrig skulle kunna vinna acceptans och att det därför vore otaktiskt att inkludera dem i sina led. I The Ladder förekom det debatter om huruvida det var okej för kvinnor att bära byxor.

1966 uppmanade The Ladder sina läsare att gå med i den nybildade National Organisation for Women (NOW) som under den sexuella revolutionen gick ifrån 300 medlemmar 1966 till 40 000 1974. Från att tidigare ha samarbetat mest med organisationer för homosexuella män började DOB istället samarbeta med feministika organisationer, då de menade att förtrycket tedde sig olika mot homosexuella män och kvinnor. Medan männen attackerades av polis handlade flatornas frågor mer om rätten till sina barn vid vårdnadstvister och trygghet på jobbet, och var nära sammankopplade med den övriga kvinnokampen.

Homofilorganisationerna blev alltmer utåtriktade och 1965 började man med demonstrationer utanför Vita Huset och andra myndighetsbyggnader. Fokus låg dock fortfarande på att hålla protesterna prydliga så att man skulle vinna respekt i ett heteronormativt samhälle. Denna inställning började ses som otillräcklig av de yngre inom rörelsen, varav många var besökare av olagliga gay-klubbar, där Stonewall var den största i landet.

Kl 01.20 den 28 juni rusar åtta poliser in på Stonewall Inn. De ropar ”Polisen. Vi tar över stället” och några av de mer rutinerade gästerna hinner fly ut genom fönstren innan hela klubben spärras av.

Inne i baren är fönstren täckta med svartmålad plywood och lokalen upplyst enbart av blacklights. De 200 gästerna börjar radas upp av poliserna. De är en brokig skara – en tredjedel vardera av svarta, vita och lationos; en majoritet bögar, ett antal flator, många män i smink och feminina frisyrer men i övrigt maskulina kläder, ett fåtal män som vågat trotsa lagen och klä upp sig fullt ut till drag queens.

Kvinnliga poliser drar in de män som klätt sig i kvinnokläder på toaletten för en förnedrande ‘verifiering’ av deras könstillhörighet. Några av dem börjar protestera och bögarna vägrar visa identifikation. Några flator protesterar när manliga poliser visiterar dem alldeles för närgånget och stämmningen blir alltmer explosiv. Som en transa senare beskrev det: ”min största räddsla var att bli arresterad, min näst största räddsla var att komma med i tidningarna eller TV iklädd min mammas klänning”. Polisen beslutar att arrestera alla i lokalen, men måste invänta fler radiobilar.

Det finns olika bud om vad som var den tändande gnistan – protesterande transor, en lädervästklädd bög som skrikandes sprang ut och påstod att polisen dödade folk därinne eller en butchflata som sparkandes bars ut av polisen och inför dem som samlats nedanför ropade: ”Killar, varför gör ni inget!?”.

Det som avgjort var annorlunda med denna raid mot tidigare var att de som tog sig ut och som polisen släppte inte skamsna smet iväg hemåt utan istället trotsigt samlades utanför klubben. De som släpptes poserade ironiskt när de gick nerför trappan, som om de vore på Oscarsgalan – en typ av fräckt humoristiskt motstånd som präglar hela rörelsen.

Tre kvarter längs Christoffer Street utgjorde en stor del av gaycommunityn i New York, och i resten av Greenwich Village fanns även många andra grupper som var emot polisens brutalitet och som deltog i kravallerna. Minuterna efter att polisen gått in hade 100-150 personer samlats utanför baren – en folkmassa som snabbt växer till 5-600.

När den ropande flatan våldsamt trycks in i en polisbil får folkmasssan nog. Mynt börjar hagla över poliserna, som svar på ett rykte om att baren raidats för att polisen inte fått sin regelbundna muta från maffian som äger baren. Folk ropar ”låt oss ge dem betalt” och mynten följs av nagellack, glasflaskor och tegelstenar. Massan lyckas välta en polisbil och övriga bilar flyr därifrån med punkterade däck. De poliser som blir kvar tvingas barrikadera sig inne i baren tillsamans med dem som blivit arrsterade. En myntautomat slits loss och används som murbräcka för att frita de arresterade. Folk börjar kasta brinnande sopor mot de barrikaderade poliserna, vilket tvingar ut dem.

02.05 stormar poliserna med dragna vapen nerför trapporna samtidigt som förstärkningar anländer i form av Tactical Police Force (TPF). Kravallpolisen är ökänd för sitt brutala våld mot demonstranter ur bland annat Vietnamrörelsen, en rörelse som hade starkt stöd i The Village. En förbipasserande konstaterar att ”jag hade varit med om tillräckligt med kravaller för att veta att det roliga var över… Poliserna var totalt förödmjukade…fjollorna skulle ju inte kravalla… Ingen grupp hade tidigare lyckats tvinga polisen på reträtt, så ilskan var enorm. Jag menar, de ville döda.”

TPF började gripa folk för att föra dem till häktet men återigen var det transvestiterna som vägrade och började slåss med polisen. TPF ställde upp sig i led med sköldar och batonger för att försöka rensa Christoffer Street från demonstranter men fann sig stå mitt emot en grupp kickdansande män i kvinnokläder, sjungandes ”We are the Stonewall girls/ We wear our hair in curls/ We don’t wear underwear/ We show our pubic hairs”. Som en deltagare beskrev det: ”Jag kan bara inte få den synen att blekna från näthinnan. Polisen med sina batonger och kickdansarna på andra sidan. Det var det mest häpnadsveckande jag sett… Jag tror det var då jag började känna ilskan. Folk blev slagna med batonger, och för vad? Kickdans!”

Kravallpolisen jagade de dansande revoltörerna nerför gatan bara för att upptäcka en ny linje av dansande och sjungande demonstraner bakom dem. Den kommande timmen blev en katt- och råttalek mellan poliser och gayaktivister och först frammåt tre, fyra-tiden började det bli lugnt på gatorna.

Många samlades i den närliggande Christoffer Park för att utvärdera nattens händelser. Tretton personer hade arresterats och ett antal aktivister samt fyra poliser hade förts till sjukhus. Stonewall Inn var totalförstört och polisen anklagades för att medvetet ha slagit sönder inredningen. Kravallerna blev förstasidesnyhet i New York Daily News.

Morgonen därpå började folk samlas utanför den sönderslagna baren, där slagord skrivits som ”drag power”, ”support gay power”, ”legalize gay bars” samt, trots barens skick, ”we’re open”.

På kvällen samlades folk för att festa i lokalen och tusentals människor täckte Christoffer Street och kvarteren runt omkring. Bara de bilar vars passagerare erkände att de var gay eller att det stödde gaypersoners rättigheter släpptes förbi. Flygblad delades ut som krävde ”Maffian och polisen – ut ur gaybarerna”. Bränder anlades bland sopor och kravaller utbröt även denna natt när över hundra poliser och senare även TPF-styrkor anlände. Polisvåld och riverdans syntes på gatorna till klockan fyra på måndagmorgonen.

Måndagen och tisdagen blev lugna på grund av regn men på onsdagen bröt kravallerna ut igen. Ett tusental demonstranter hotade att bränna ner redaktionen till The Village Voice som skrivit negativt om deras kamp. Fem demonstranter greps under natten till torsdagen, vilket blev slutet på kravallerna för den gången.

För dem som deltog i Stonewallrevolten var de gamla homofilorganisationernas metoder alltför mesiga. The Mattachine och DOB:s årliga manifestation på nationaldagen den 4 juli, kallad ”Den årliga påmminelsen” – en påmminnelse om att homosexuella inte åtnjöt de rättigheter som stod skrivna i självständighetsförklaringen – blev stökig när två flator spontant började hålla hand.

De båda kvinnorna fick dock mer pressbevakning än demonstrationen någonsin fått och på ett möte mellan olika homofilorganisationer i november 1969 beslutades att man istället skulle demonstrera den sista veckan i juni för uppmärksamma Christopher Street Liberation Day.

Några veckor efter kravallerna bildades Gay Liberation Front (GLF) av 37 män och kvinnor som identifierade sig som ”gay”, ett begrepp som nu ersatte ”homofil”. GLF hade redan från början en tydlig vänsterprofil, och hämtade mycket av sin inspiration för organisering och metoder från grupper som Black Panthers. GLF upphörde sin verksamhet 1972 p g a inre splittring men en av de mer lyckade aktionerna man hunnit göra var infiltrationen av publiken på American Psychiatric Association’s årsmöte 1970 där man började ropa ”tortyr” när en film visade bilder på hur homosexuella skulle ”botas” med elchocksterapi. 1973 ströks homosexualitet ur sjukdomsregsitret i USA.

Sex månader efter kravallerna startades tidningen GAY som ett svar på att The Village Voice vägrade trycka ordet ”gay”, och strax därpå startades även tidningarna Come Out! och Gay Power. Sammanlagt kom dessa tre tidningar snabbt upp i en upplaga på 20-25 tusen ex. Inom två år fanns det radikala gayaktivistgrupper i de flesta större städer i USA, Kanada och nordvästeuropa.

Samtidigt fanns det stor splittring inom denna nybildade och brokiga rörelse. Skulle man ta kamp även i andra sociala frågor än gayfrågorna? Kämpar flator och bögar bäst var för sig eller tillsammans? Går det att vinna rättigheter för homosexuella om man samtidigt tar sig an den svårare striden för transpersoners rättigheter? En lesbisk aktivist konsta- terade i efterhand att ”Det var fruktansvärt. Hur kunde jag arbeta för att exkludera transvestiterna och samtidigt kritisera de feminister som gjorde sitt bästa på den tiden för att exkludera lesbiska?”

Idag påminner de flesta större hbt-organisationerna i USA och västeuropa, däribland RFSL i Sverige, snarare om 50- och 60-talens ”snälla” homofilorganisationer än om den radikala Stonewallrörelsen. Visst har vi vunnit enorma segrar och den statligt organsierade homofobin har kraftigt försvagats, men samtidigt finns det kvar en social homofobi och en stark heteronorm som begränsar alla människors möjligheter.

Det är dags att lära av upproret från gayaktivisterna för 40 år sedan – människor som hade fått nog av förtryck och som vågade gå ut på gatorna och visa det. De ropade ut sin sexuella läggning inför hela världen, de slog tillbaka polisen och de visade att de var många, starka och stolta!

Nikolaj Cyon

Det bortglömda T:et

Det är knappast någon som inte är bekant med akronymen HBT i dagens Sverige, men hur många vet vad det där T:et i slutet egentligen betyder? Transpersoner svarar ni kanske, men vad vet ni om den osynliga minoritet inom det som i sig själv är en förtryckt minoritet?

De var många som med glädje firade könsneutralt äktenskaps införande i år, men det är tyvärr också många som har lurat sig att tro att kampen nu är slut och segern nådd. Det finns mycket kvar att kämpa för innan jämlikhet har uppnåtts och vägen är både längre och krokigare när det gäller transrättigheter. Temat för årets Pride är heteronormen, hur speglar det transpersoners rättigheter?

Hatbrott med homo-, bi- och heterofobiska motiv har ökat med 45 procent under 2008. Antalet anmälningar av brott med transfobiska motiv var 14 förra året, visar statistik från BRÅ som för första gången redovisat transfobiska brott för sig. Hatbrott och hedersvåld mot transpersoner generellt väcker inte några rubriker och både rapportering och rubricering av samtliga är sporadiskt. Polisen behöver särskild kompetens för att kunna arbeta med sådana ärenden och måste kunna behandla transpersoner med respekt och förståelse.

Att vara trans har inget med sexuell läggning att göra: man kan vara bög, flata, hetero och allt däremellan och utöver. Det har med genus att göra. Transpersoner i Sverige måste dagligen kämpa mot de fördomar som förknippas med kön och kvinnoförtrycket, de som förknippas med sexuell läggning samt en okunnighet och transfobi som finns utspritt inom själva HBT-rörelsen såväl som inom den heteronormativa världen.

Man föds trans, det är inget val, man befinner sig i en kropp som inte stämmer med sin självbild helt enkelt. En känsla som förstärks av det oerhörda tryck som finns på alla att passa in i både heteronormen och genusnormen från en tidig ålder där det finns lite utrymme för en könsöverskridande identitet.

När man väl har bestämt sig för att ta det stora steget att begå en könskorrigering så bemöts man av Sveriges kränkande lagstiftning.

Först måste man leva som det könet man har tänkt korrigera till i ett till två år. Förmodligen för att ”riktiga tjejer” går runt i kjol och smink och ”riktiga karlar” har skäggstubb och går lite hjulbent. Vården tycker att det är bäst att dubbelkolla om man passar in det nya facket där de vill placera en först.

Man kan inte heller anta sig vilket namn som helst under de här två åren eftersom sitt namn måste passa sitt juridiska kön, enligt patent- och registreringsverkets lista över förnamn (det går dock att tvinga igenom det med bl.a. läkareintyg).

Det är också så att man måste skilja sig om man är gift. Lagen var kanske skriven när könsneutralt äktenskap inte fanns, men kravet på skilsmässa för transpersoner är kvar – fastän det nu egentligen saknar juridiskt berättigande till den diskrimineringen.

Den värsta tortyren av allt är att man som transperson måste sterilisera sig innan man genomgår en könskorrigering. Som trans har man inte rätt att bestämma över sin egen fertilitet – det är en mänsklig rättighet som gäller endast heteronormativa i det svenska samhället.

Under hela processen måste man bekämpa myndigheterna och vårdens kränkningar samtidigt som man bearbetar sina egna känslor och bekämpar samhällets fördomar och förtryck. Tidigast två år och nio månader efter man har påbörjat processen kan man ansöka om en könskorrigerande operation.  Det är två år och nio månader som kan vara väldigt ensamma, då man mest behöver vårdens och omvärldens stöd istället för förtrycket man får idag. Men det är inte slut på diskrimineringen – transpersoner diskrimineras på alla möjliga sätt: på jobbintervjuer, i bostadsköer, försäkringsfrågor, familjerätt, mobbning och förlöjligande på arbetsplatser m m.

Osynliggörande är också ett sätt att förtrycka transpersoner. Med väldigt få undantag finns det inga politiker, artister, affärs(män!) o s v i världen som identifierar sig som trans, och därmed ingen som kämpar för deras rättigheter. Det är vi tillsammans som måste ta striden!

John Tumpane

Prinsessbröllop och familjeliv

Årets stora juridiska framsteg – att äktenskapsbalken görs könsneutral så att par av samma kön kan gifta sig – innebär paradoxalt nog både en rejäl känga åt heteronormen och kanske en förstärkning av den.

Sommarens gaybröllop har bubblat av dubblad glädje. Både för kärleken mellan de gifta och förväntningar på svallvågor av förändrad attityd som kommer att fortsätta verka. Personer som Mats Dagerlind, som under titeln ”opinionsbildare” skriver för SD-kuriren och Newsmill och där kallar hbt-personer för extrempromiskuösa, manshatare och en fara för barnen, får stryka på foten. Även mindre uttalade fördomar kommer att undermineras ute i stugorna bland annat som följd av att även svenska kyrkan nu pressas till att modernisera vigselordningen så att samkönade par inkluderas.

Men helt smolkfria är förstås inte bägarna. Rent juridiskt kommer diskriminering att kunna fortsätta eftersom riksdagsbeslutet i februari ger trossamfunden bibehållen rätt till vigsel jämsides med den borgerliga vigseln. Då trossamfunden och enskilda vigselförrättare själva får definiera äktenskap så kommer homosexuella även fortsättningsvis att stängas ute. Bättre vore att som RSFU förespråkar införa civilt äktenskap, d v s frånta trossamfunden vigselrätten. Frivilliga ceremonier därutöver skulle ligga utanför statens område.

Även andra aspekter pekar på att den nya äktenskapsbalken knappast är den slutgiltiga, för evigt optimala. Varför ska t ex staten godkänna skilsmässan? Varför har gifta par vissa fördelar framför ogifta? Borde det inte vara möjligt för tre personer eller fler att ingå äktenskap tillsammans? Eller kommer äktenskap alls vara så viktiga framöver?

År 1968 var två av tre vuxna gifta, 1988 var det varannan och idag är det 43 procent av befolkningen över 18 år. En av sex som gifter sig skiljer sig inom fem år.

Förhoppningsvis kan kärleken i framtidens förhållanden ta ännu mer utrymme på bekostnad av förpliktelser, makt- och könskonstruktioner, status, kommers, ekonomi, andras förväntningar och hårt slit.

Är det någon gång som heteronormen slår ut i mer blom än vid äktenskapet?

Först och främst är ju själva bröllopet ”alla” flickors stora prinsessdröm. Men även sedan i familjelivet visar bland annat tidsanvändningsundersökningen hur de könsstereotypa rollerna förstärks.

En kvinna som blir sammanboende ökar i snitt den veckotid hon lägger ner på obetalt arbete (hushållsarbete) med tre till fyra timmar (den högre siffran för åldern plus 45). En man som blir sammanboende ökar bara något sin obetalda arbetstid eller till och med minskar med 1,5 timma om han är över 45. Motsvarande siffror för föräldrar är att en ensamstående mamma med barn i åldern 0-6 år ökar sin obetalda arbetstid från 35 timmar per vecka till 42,5 timmar om hon får en partner. Mannen innebär alltså mer arbete för heterokvinnan snarare än delad arbetsbörda. Samboende pappor med barn lägger ner 26,5 timmar på det obetalda arbetet. (På tal om kvinnor och män 2008, SCB. OBS, statistiken är inte uppdelad efter sexuell läggning).

Lägg där till variabler som lön, betald arbetstid, könsuppdelning av olika sorters hushållsuppgifter, det sociala umgänget, våld i hemmet, vård av anhöriga, omvårdnad av varandra o s v, som i de flesta heterosexuella parförhållanden tenderar att förstärka genusstrukturerna (könsrollerna) och därmed heteronormen.

Även om detta inte på samma sätt gäller för samkönade förhållanden så finns det en paradox i att hbt-rörelsen riktat in sig på delsegrar just på familjeområdet.

Det finns forskning som visar att samkönade par lever mer jämställt än olikkönade par. Den amerikanska ekonomen Lisa Giddings intervjuades i Svenska Dagbladet den 1 augusti 2005: ”De vanligaste orsakerna till skillnader i hushållsarbetet existerar inte i homopar. Lönegap brukar inte vara så stort, den biologiska skillnaden finns inte och inte de motsatta könsrollerna. Dessutom får homosexuella färre barn. Det om något brukar accentuera skillnaderna i heterosexuella familjer.”

Lisa Giddings pekar även på en studie som visar att homopar är bättre på att kommunicera och på konflikthantering än heteropar. Så om homoparen kan vara gott föredöme för heteroparen är allt väl.

Men om man som Sara Karlsson i sin C-uppsats ”Jämställdhet och samkönade relationer” tar med att själva jämställdhetsbegreppet är färgat av heteronormen blir bilden mer nyanserad. Karlsson menar att det i alla kärleksförhållanden finns embryon till en över- och underordning och att hbt-personer i ”allra högsta grad konstruerar kön och att detta har relevans för hur makt fördelas i ett samkönat förhållande”. Ökad förståelse kring detta är viktigt för att kunna motarbeta t ex partnervåld i samkönade relationer, se separat artikel.

Rättvisepartiet Socialisterna utgår från analysen att över- och underordning inom olika sorters parförhållanden har sin grund i samhällets konstruktion. Klassamhället bygger på förtryck av olika slag; ställning i produktionen, kön, etnicitet, sexuell läggning. Detta återspeglas och även reproduceras inom familjen – under de kärleksrelationer, trygghet och andra viktiga funktioner som familjen också står för.

En väldigt viktig lärdom från kvinnokampens historia är att det sociala förtrycket inte försvinner bara för att kvinna/man blir lika enligt lagen – kampen måste fortsätta.

Hbt-rörelsens landvinningar på området barn, där nyligen rätten till adoption och insemination vunnits, visar samma sak. Nu är det en fråga om resurser. Samkönade par har sedan 2003 rätt att adoptera, men ingen utomstående adoption vid adoptionsbyrå har ännu ägt rum. Sedan 2005 har lesbiska par rätt att få insemination genom sjukvården. Kostnaden för detta varierar. Medan det i vissa landsting inte kostar mer än en vanlig patientavgift får man i t ex Västerbotten betala inseminationen själv, nu ungefär 10 000 kronor per försök, då landstinget anser att ”oförmågan till graviditet är orsakad av annat än sjukdom” (http://vll.se).

Utöver ekonomin finns det fler skäl till att många kvinnor fortfarande åker till Danmark för insemination. Sverige tillåter enbart insemination för par, inte ensamstående. Det är inte heller säkert att ett par får skaffa syskon på detta sätt då det i första hand är barnlöshet som behandlas. De landsting som tillåter syskonförsök gör det enbart till det första barnets biologiska mamma, den andra mamman tillåts inte bli gravid den andra gången.

Med de framgångar som hbt-rörelsen vunnit de senaste 15 åren i ryggen måste nu sikte ställas in på en betydligt tuffare kamp. För att komma åt de samhällstrukturer som håller uppe heteronormen behövs en vidgad rörelse som skulle kunna förena kvinnor, arbetare, etniska minoriteter, funktionshindrade och hbt-personer och därmed bli starkare.

Elin Gauffin

Hbt-rörelsen rasar mot Obama

Marschen för Jämlikhet har ett enkelt krav: Full jämlikhet inför lagen för alla homo-, bi- och transsexuella i alla 50 stater. Trots framsteg de senaste 40 åren, möter hbt-personer i USA ett enormt förtryck. Men de senaste månaderna har ett uppsving i självförtroendet hos hbt-aktivister visats, parallellt med en växande otålighet över det politiska etablissemangets förvägran av lika rättigheter.

Många uppmuntrades av det massiva, spontana stöd för hbt-rättigheter den 15 november i fjol. 130 000 människor i över 200 städer demonstrerade mot att Proposition 8, som förbjuder samkönade äktenskap, gick igenom i Kaliforniern.

Sedan dess har New Hampshire, Vermont, Maine och Iowa legaliserat samkönade äktenskap. Tillsammans med Conneticut och Massachusetts, är samkönade äktenskap lagligt i totalt endast sex stater.

Valet av Obama till USA:s president förra året väckte mycket hopp i hbt-kretsar. Många hbt-aktivister stödde entusiastiskt hans kampanj.

Under valkampanjen gav Obama en rad viktiga löften till hbt-rörelsen, trots att han samtidigt hela tiden motsatt sig samkönat äktenskap. Bland löftena var ändå att dra tillbaka DOMA (Defense of Marriage Act).

Men sedan Obama kom till makten har hans administration gjort lite för att agera i de frågorna. Justitiedepartementet gav till och med stöd för DOMA, som tillåter stater att vägra erkänna samkönade äktenskap som genomförts i andra stater.

Kännandes av pressen underifrån efter en explosion av ilska, har Obama agerat för att göra vissa förmåner gällande även för statligt anställda hbt-personer och deras familjer. Dessa förmåner gäller dock inte sjukvårdsförsäkring. Responsen från många aktivister var ändå att det är långt ifrån tillräckligt.

Joe Mirabella, ledande i Join the Impact i staten Washington uttryckte den växande ilskan mot Obama: ”Jag skulle inte ha blivit så förtrollad av dina vackra tal och färgsprakande valaffischer. Mr. President, du är inte annorlunda än resten. Du utnyttjade vår rörelse för att ta dig in i Vita Huset och nu har du skjutit oss åt sidan. Men den här gången är det annorlunda, för vi tänker inte acceptera det längre!”

I samhället finns en ökad acceptans för hbt-personer, speciellt bland ungdomar. Som CNN rapporterar ”49 procent av de tillfrågade säger att de har en familjemedlem eller nära vän som är gay.” Vidare säger sig 44 procent av amerikanarna nu vara för samkönade äktenskap, vilket kan jämföras med 21 procent i november 2004. (CNN den 5 april 2009).

Kopplat till attitydförändringen i samhället är den utbredda viljan att kämpa inom hbt-rörelsen. Precis som de massiva demonstrationerna mot Prop 8 förra november, är initiativet till marschen som kommer att hållas nu i oktober helt taget av gräsrötter. Ledarna i de etablerade hbt-organiationerna, uppknutna till ledarskapet i Demokraterna, har blivit helt omkörda.

Marschen för jämlikhet strävar också efter att fånga upp lokala kampanjer, likväl som man kräver ett federalt erkännande av lika rättigheter.

Det finns potential för den 11 oktober att bli en av de största demonstrationerna för hbt-rättigheter i USA:s historia. Hundra tusentals människor kan dras till Washington, om en modig ledning ges.

En sådan demonstration skulle vara ett kraftigt slag mot homofobi och diskriminering. Genom att visa det kollektiva stöd som finns för lika rättigheter stärks självförtroendet för miljoner hbt-personer och andra kämpandes över hela landet, tvingar fram diskussioner och debatter och lägger en riktig press på Vita Huset, Kongressen och Högsta domstolen.

Istället för att vänta på att politiker ska agera, är nyckeln till att vinna lika rättigheter genom att skapa en massiv press underifrån.

Medan seger för lika rättigheter i lagen är ett avgörande steg, måste kampen tas vidare för att förändra de sociala begränsningar hbt-personer möter. Det inkluderar kamp för ökade resurser till hbt-ungdomar, mot homofobi i skolan, och för bra, garanterad sjukvård och jobb för alla. Det kräver en beslutsam masskamp som kopplar samman hbt-aktivisters kamp med kampen från alla arbetare och förtryckta.

Som socialister stödjer vi fullt ut den utlysta demonstrationen den 11 oktober, och ser det som en del i kampen för en bättre värld, fri från förtryck och exploatering.

Vi kopplar kampen för hbt-personers lika rättigheter till behovet av att byta ut det kapitalistiska systemet som inte bara skapar ekonomiska kriser och krig, utan också när sig på sexism, rasism och homofobi. Vi står för en ny, socialistisk värld där människor kan definiera sina egna relationer och sexualitet, fria från ekonomiska hinder och diskriminerande lagar.

Dan DiMaggio

Socialist Alternative (CWI i USA)

Hbt-rättigheterna under attack också i Sverige

Att homo- bi- och transsexuella personer ska accepteras handlar inte bara om att man inte ska behöva utsättas för kränkningar och våld, utan också om att man ska ha samma rättigheter som andra medborgare. En infertil heterosexuell skulle inte nekas att få barn på ”konstgjord” väg. Varför ska detta nekas samkönade par? Idag har samkönade par i Sverige rätt att adoptera, på pappret. I verkligheten har inte ett enda samkönat par fått adoptera.

Idag stödjer alla riksdagspartier ut­om kristdemokraterna rätten till könsneutrala äktenskap i Sverige, men frågan är större än bara ja eller nej. Hur ska lagen utformas? Ska kyrkans präster fortfarande ha rätt att säga nej om de så önskar?
Rättvisepartiet Socialisterna är självklart för ett könsneutralt äktenskap, även om äktenskapet från början är en institution för att värna om kärnfamiljen. Flera länder har utformat äktenskapet civilt. Då ingås äktenskapet hos en myndighet och sedan kan man välja att få detta välsignat hos kyrkan, ett annat samfund eller hålla en ceremo­ni. I annat fall, om präster har fortsatt vigselrätt men även rätt att neka vissa par p g a sexuell läggning, blir resultatet av lagen att alla har rätt att gifta sig, men vissa fortfarande lite mindre.

en annan viktig fråga är rätten till könskorrigering för transsexuella. Alltså personer som har fötts med fel könsidentitet. Idag är det inte bara en lång väntetid om man nu mot förmodan lyckas med att få ansökan till korrigering godkänd. Det är också dyrt och inget vem som helst har råd med. Varje år ges cirka 60 personer juridiskt könsbyte, men för detta ställs också höga krav på personen; man ska inte bara vara ogift ut­an också steriliserad för att få genom­gå ett könsbyte. Detta kan jämföras med de tvångssterilisering­ar som ägde rum i Sverige mellan år 1934 och år 1976. RS kräver att könskorrigeringar ska vara kostnadsfria och att alla har rätt att få barn, oavsett könstillhörighet.
Kampen för hbt-rättigheter går hand i hand med annan kamp. När media visar gayinslag, visas sällan lesbiska utan i första hand män. Det är en yttring av den dolda bilden av kvinnan som saknar  sex­ualitet som lever kvar. Kvinnokampen måste därför även drivas inom gayrörelsen.

förutom att kristdemokraterna motverkar hbt-personers rättigheter ligger nu rasistiska sverigedemokraterna över fyraprocentsspärren i opinionsundersökningar. Även de driver en homofobisk politik. Detta kan också inspirera till fler nazistis­ka attacker mot hbt-personer.
Hatbrotten ökar allt mer. År 2007 anmäldes 3 500 hatbrott, en ökning med 8 procent  jämfört med året innan. Av dessa utgjorde 20 procent hatbrott med homofobiska motiv, en ökning med 6 procent jämfört med året innan och det högsta antalet sedan mätningarna inleddes.
Gayrörelsen måste återigen bli kämpande och aktiv i det antirasistiska motståndet. Nazister har flera gånger attackerat gaysammankomster, bland annat i maj i Eskilstuna, där en Pridemarsch attacke­rades och tre personer fick föras till sjukhus.
Även fackföre­ningarna måste ta sitt ansvar och ag­era mot diskriminering. Hälften av landets hbt-personer vågar idag inte kom­ma ut på sin arbetsplats.
Dagens Pride har förlorat den kämpande andan och blivit alltför kommersialiserat. Biljetten för Prideveckan kostar 800 kronor om man vill ha tillgång till alla seminarier och evenemang.

rättvisepartiet socialisterna vill vara med och bygga en kämpan­de hbt-rörelse. Efter ryska revolutionen 1917 avkriminaliserade man homosexualitet. Den kriminaliserades dock igen då Stalin tog makten. För att alla medborgare ska ha sam­ma rättigheter krävs kamp för en förändring av hela samhället.
RS kommer att delta med en kämpande socialistisk del i årets Prideparad, bl a för att hitta fler som vill gå med i kampen för ett demokratiskt och socialistiskt samhälle, en kamp som drivs året runt.
Lina Thörnblom

Världens största Pride i São Paulo

Sedan den första Prideparaden i São Paulo 1997 har paraden i staden vuxit till världens största. Den tolfte upplagan den 25 maj i år samlade enligt arrangörerna 3,4 miljoner människor under dagen. För första gången så angavs dock en lägre siffra än föregående år (3,5 miljoner).

Tyvärr har paraden med åren blivit allt mer kommersialiserad och dominerad av rika gayklubbar, som har råd att betala skyhöga avgifter och hyra de gigantiska högtalarlastbilarna.
Pride har verkligen blivit en storindustri. Enligt officiella siffror drog paraden 327 000 turister till São Pau­lo. Dessa omsatte 700 miljoner kronor. Det gör paraden till den näst mest inkomstbringande attraktionen i staden, efter Formel 1-loppet.
Behovet av att kämpa mot homofobin är dock stort. Brasilien är ett land där hbt-personer har en rätt synlig plats, speciellt i storstäderna, men där diskrimineringen är stor. Och den kommer uppifrån.
I São Paulo har de två senaste högerborgmästarna stängt flera gayklub­bar.
I juni blev två soldater som berättade om sitt förhållande för en tidning trakasserade av armén. Båda fängslades av uppdiktade orsaker. Den ene för ”desertering” och den andra för att ha uppträtt offentligt med ”ovårdad uniform”! Enligt advokatförbundet blev en av dem torterad i militärfängelset.

den 25 juni försökte 500 medlemmar i olika frikyrkor storma kongressen i huvudstaden Brasília för att protestera mot ett lagförslag som förbjuder homofobi. En av prästerna från den största pingstkyrkan i Brasilien, Guds Församling, sa i sin predikan att den finns en ”konspiration som syftar till att omvandla landet till ett Sodom och Gomorra (efter stäerna i Bibeln som levde i synd och otukt tills Gud raserade dem)”.
Den dominerande TV-kanalen Globo har nyligen för andra gången censurerat en gaykyss i en populär såpopera.
Denna diskriminering uppifrån åt­erspeglas i hot och trakasserier i vardagen. Enligt en undersökning bland deltagarna i 2006 års parad, uppgav 67 procent av deltagarna att de blivit diskriminerade någon gång. 59 procent hade upplevt fysisk aggression, men 54 procent hade inte berättat det för någon.

tyvärr är hbt-rörelsen i Brasili­en dominerad av PT (socialdemokraterna), som visserligen kan lyfta fram frågan om diskrimineringen, men inte är villig att ta till kamp eller utmana de homofobiska sektionerna av den härskande klassen. Framför allt är de inte redo att ta in klassaspekten i homofobin. Vägen ut ur diskriminering­en förblir därmed stängd för de flesta, för arbetarna. De rika hbt-personerna kan köpa sig en utväg på den så kalla­de ”rosa marknaden”, i dyra klubbar eller dyrt boende i stängda områden. Detta återspeglas i Pridepa­raden. Gräsrötterna får allt svårare att göra sig hörda. Politiska tal är förbjudna, utom från en lastbil som kontrolleras av de officiella rörelserna. Politiska figurer som den nuvaran­de borgmästaren, Gilberto Kassab (från ”demokraterna”, liknande de svenska moderaterna) eller PT:s borgmästarkandidat Marta Suplicy, får dock sola sig i glansen.

de senaste åren har vänsterrörelser gjort försök att ta upp debatten mot kommersialiseringen av paraden. I år bestämde sig Conlutas, en frontorganisation för vänsterfack och sociala rörelser, att investera i en egen högtalarlastbil. Detta efter att Conlutas, under sin kvinnokonferens med tusen deltagare i april, genomförde ett möte med 120 deltagare från hela landet för att starta en hbt-avdelning.
Ledningen för paraden satte emellertid på ett brutalt sätt stopp för Conlutas lastbil. När själva paraden skulle börja sa de att Conlutas inte levde upp till reglerna och skickade dit militärpolisen som kapade lastbilen och körde bort den. När de kvarvarande blockerade vägen för nästa högtalarlastbil i protest gick militärpolisen till brutal attack, slog vilt omkring sig med batonger och arresterade tre personer.

Marcus Kollbrunner

Homoäktenskap i Kalifornien – en framgång för hbt-rörelsen

Beslutet i Kaliforniens högsta domstol att avskaffa den lag som förbjöd homoäktenskap  är ännu ett steg framåt i kampen för att hbt-personer ska vinna fullständiga medborgerliga rättigheter.

Liksom andra minoritetsgrupper i det amerikanska samhället är hbt-personer utsatta för olika former av förtryck under kapitalismen. Det finns en extrem fientlighet mot människor som ses som annorlunda.
Många hbt-personer rapporterar om grova trakasserier, oavsett om de är öppna med sin sexualitet eller inte. En grupp som bevakar hatbrott uppskattar att 2 475 misshandelsfall motiverades av homofobi under år 2005. Det är förmodligen en underdrift.

hbt-personer kan också bli diskriminerade enligt lagen. I 34 delstater är det helt lagligt för en arbetsgivare att avskeda någon bara på grund av dennes sexuella läggning. I 44 delstater är det lagligt att avskeda någon för att denne är transsexuell. ”Real ID Act” från 2005 gör det mycket svåra­re att, i spåren av 11 september, ändra aspekter av sin identitet på pass, körkort och andra identitetshandlingar.

den moderna hbt-rörelsen började med Stonewallupproret 1969. Stonewall radikaliserade och härdade ”Gay Power”-rörelsen, som var uttalat socialistisk och nära kopplad till arbetar- och antikrigsrörelsen.
Idag lägger dock de flesta hbt-organisationer sin energi på kampanjen för homoäktenskap.
Socialister stödjer rätten till homo­äktenskap som en grundläggande mänsklig rättighet, men vi ser också behovet av att ta upp andra krav, som gratis sjukvård för alla.
De stora hbt-organisationerna i USA är tätt knutna till demokraterna. Samtidigt som de ger en läpparnas bekännelse till hbt-rättigheter och halvhjärtat stöd till vissa åtgärder, till exempel en antidiskrimineringslag, så skrev den demokratiske presidenten Bill Clinton under på en lag som förbjuder homoäktenskap på det nationella planet. Han godkände också den förkastliga lag som förbjuder homosexuella att vara öppna med sin sex­ualitet i militären.

fackliga organisationer som ”Pride at work”, en hbt-grupp inom AFL-CIO (USA:s LO), driver en kampanj för hbt-rättigheter på arbets­platserna.
Fackföreningar som Team­sters (Transport) har landsomfattande grupper för hbt-personer.
Detta är steg i rätt riktning, då fackföreningar behöver organisera kamp mot trakasserier på arbetsplatserna. Hbt-personer, fackföreningar, antikrigsaktivister, ungdomar och äldre  måste ställa upp med egna kandidater i valen och utmana storföretagens politiker från båda partierna.
Hbt-rörelsen behöver delta i arbetarklassens kamp för att garantera att alla individer och familjer, oavsett om de är hetero- eller homosexuella, gifta eller icketraditionella, får kontroll öv­er sina liv.
Kate Devlin
Socialist Alternative (CWI USA)

Global kamp mot homofobi

Den 11 juni i Norge röstade alla partier utom Kristelig Folkeparti (kristdemokraterna) och det rasistiska Fremskritspartiet för att ”To personer av motsatt eller samme kjønn kan inngå ekteskap” i Norge.
I Sverige har samma regering som var så ivrig att bli sedd på Pride i fjol skjutit upp beslutet till förhoppningsvis i höst eller ännu senare för att inte trampa den kristdemokratiska homofoba minoriteten i riksdagen på tårna.

Runt om i världen får hbt-personer slåss för sin rätt att existera. I 70 av världens 195 länder är det förbjudet att ha sex med någon av samma kön.
I vissa länder som t ex Iran är det belagt med 60 piskrapp att kyssa en person av samma kön. I samma land har minst 107 människor avrättats på grund av sin sexuella läggning mellan år 1979 och år 1990. Vissa tror att det egentligen kan handla om uppemot 4 000.

Trots det utvisar Sverige hbt-personer till bland annat Iran. Andra länder som har dödsstraff för samkönat sex är: Nigeria, Mauritien, Saudiarabien (USA:s nära allierade), Somalia, Bangladesh och Förenade Arabmiraten. Gambia visade den 18 maj att utvecklingen i världen inte automatiskt går mot ökade rättigheter för hbt-personer. På ett propagandamöte inför jordbrukare sa Gambias president Yaya Jammeh att han ska ”hugga huvudet av alla homosexuella” och att ”lagar strängare än Irans” ska införas. Yaya Jammeh kom till makten efter en statskupp 1994.
Yaya Jammeh menar också att kvinnlig könsstympning, som inte är förbjudet i Gambia, är ”en viktig del av gambiansk kultur” och har flera gånger hotat kvinnogrupper som arbetar för att stoppa könsstympning.
Hetsen mot hbt-personer har re­dan resulterat i att en grupp hbt-flyktingar från Senegal som riskerade sina liv efter att ett samkönat äktenskap genomförts och dokumenterats av tidningen Icons nu har tvingats fly vidare till Mauretanien.

den 20 juli hade Svenska Dagbladet en gayspecial med rubriken ”Kamp för tolerans”. Inriktningen var Polen, där diskrimineringen mot hbt-personer är omfattande. Fjorton procent av de homosexuella kvinnorna och 20 procent av de homosexuella männen har någon gång upplevt fysiskt våld, oftast från okända personer på offentli­ga platser. Tio procent har di­skriminerats på jobbet och 23 procent av dessa har blivit avskedade på grund av sin sexuella läggning.
Homofobin i Polen blev värre och blev dessutom legitimerad när högerpartiet Lag och Rättvisa blev valt att styra landet.
År 2004 och år 2005 förbjöds Prideparaderna i Krakow och i Warszawa. Enligt presidenten Lech Kaszynski är paraden ”en oanständighet som skadar medborgarnas religiösa känslor”.
Vice premiärministern gick betydligt längre och sa ”Gasa bögarna! Vi ska behandla er som Hitler gjorde med judarna”.
När demonstrationer anordnade av hbt-personer eller kvinnorättsaktivister har ägt rum har dessa fått skydd av gruvarbetare som under parollen ”En gruvarbetare kan också vara bög” hållit vakt.
Ofta attackeras demonstrationer och parader anordna­de av hbt-personer av kristna fundamentalister, olika högergrupper och fascister. Därför är gruvarbetarnas stöd så viktigt.
 
nyliberala svenska dagbladet ser lösningen hos EU. Man anser att nu finns det hopp sedan Polen blev medlem 2004, då flera EU-parlamentariker har reagerat mot denna homo­fobi.
Men EU kommer inte rädda världen. Det är inte bara i Europa som homofobin existerar.
Maktelitens uttalanden för hbt-rättigheter kommer bara att sträcka sig så långt som det passar systemet, så länge rättigheterna inte blir obekväma.
Bara tre länder i EU tillåter könsneutrala äktenskap; Holland, Belgien och Spanien.

Nikolaj Cyon